Växelvis boende

 Kommitténs undersökningar visar att vårdnadsutredare och domstolar är restriktiva med att föreslå eller besluta om växelvis boende mot en förälders vilja. Yrkanden om växelvis boende framställdes i ungefär en fjärdedel av de undersökta målen. Tingsrätten beslutade om växelvis boende mot en förälders vilja i en fjärdedel av dessa fall.

I de fall där tingsrätten beslutade om växelvis boende hänvisades framför allt till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna och till barnets egen vilja. Andra omständigheter som beaktades var att föräldrarna bodde nära varandra och att det inte fanns några allvarligare samarbetssvårigheter.

Domstolen kan, som sagt, besluta om växelvis boende bara om föräldrarna har gemensam vårdnad. Som kommittén framhåller kan växelvis boende i sådana situationer ofta fungera mycket väl. Boendeformen ger barnet en naturlig vardagskontakt med båda föräldrarna på ett sätt som inte alltid är möjligt om barnet bor hos en förälder och har umgänge med den andra föräldern.

Men ett växelvis boende ställer särskilda krav. En grundläggande förutsättning för denna boendeformen är att föräldrarnas samarbetsförmåga är särskilt god. Det är naturligt att barn under sin uppväxt har behov av att boendet förändras från tid till annan, t.ex. beroende på fritidsaktiviteter och kamratkontakter.

Det kan handla om att komma eller gå någon dag tidigare eller senare eller att under en period bo lite längre hos den ena föräldern. Föräldrarna måste ha förståelse för detta och kunna upprätthålla en sådan flexibilitet utan att kräva en millimeterrättvisa. Barnets behov måste alltid få komma i första rummet.

Föräldrarna måste också bo förhållandevis nära varandra. Barnet skall t.ex. inte behöva byta mellan olika förskolor. Överväganden om barnets bästa bör också avse t.ex. kamratrelationer, fritidsaktiviteter och möjligheter till skolskjuts. Vidare har givetvis barnets egen inställning stor betydelse.

Om barnet motsätter sig ett växelvis boende, torde förutsättningar för ett fungerande samarbete oftast vara små. Ytterst måste bedömningen grundas på omständligheterna i det enskilda fallet och avgöras enbart utifrån vad som är bäst för barnet. Även om föräldrarna är ense om växelvis boende, är det inte självklart att detta är den bästa lösningen för barnet.

Om en överenskommelse framstår som tvivelaktig, kan det finnas anledning att kräva in ytterligare underlag för att kunna bedöma vad som är bäst för barnet.

Sammantaget gör regeringen liksom kommittén bedömningen att möjligheten att besluta om växelvis boende mot en förälders vilja bör finnas kvar. Några lagändringar föreslår alltså inte.

En särskild fråga är barnets folkbokföring vid växelvis boende. Som kommittén nämner får ett domstolsbeslut eller ett godkänt avtal om barnets boende inte någon avgörande betydelse för barnets folkbokföring. Detta kan göra det svårt för föräldrarna att förutse effekterna av beslutet eller avtalet, inte minst när barnet skall bo växelvis hos båda föräldrarna.

Barnets folkbokföring har betydelse bl.a. för var han eller hon skall gå i skola och vem av föräldrarna som vid gemensam vårdnad skall få uppbära det särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn. För att öka förutsebarheten kan det vara bra om socialnämnden informerar föräldrarna om folkbokföringen, exempelvis vid ett samarbetssamtal eller när ett avtal skall godkännas. Någon lagstiftningsåtgärd är dock inte motiverad.

Prop. 2005/06:99 s. 53.