Skip to main content

Barnets folkbokföring

En fråga som diskuteras i några remissvar är hur domstolens beslut om barnets boende skall påverka barnets folkbokföring. Riksskatteverket önskar ett klargörande av att det inte finns något formellt samband mellan domstols förordnande om barnets boende och barnets rätta folkbokföringsort.
Publicerad - 15 oktober 2024, redigerad - 15 oktober 2024
Riksförbundet för Familjers Rättigheter anser att ett barn bör kunna folkbokföras hos båda föräldrarna. Föreningen Mullvadarna Malmö/Lund anser att folkbokföring hos båda föräldrarna bör utredas. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner pekar på att barnets folkbokföring ofta är avgörande för rätten att uppbära sociala förmåner och på de problem som kan uppkomma om folkbokföringsmyndigheterna inte godtar domstolens beslut eller föräldrarnas avtal om barnets boende.
 
Folkbokföringslagen innehåller inte några särskilda bestämmelser som tar sikte på bedömningen av barns bosättning. Folkbokföringsreglerna innebär i korthet följande. En person skall folkbokföras på den fastighet och i den församling där han eller hon är att anse som bosatt. En person anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila.
 
Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist. En person skall anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han eller hon under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden
 
Folkbokföringsbestämmelserna utgår från att bosättningen skall bedömas på grundval av faktiska omständigheter. Exempelvis folkbokförs ett barn hos den förälder som barnet faktiskt bor tillsammans med, även om den andra föräldern är ensam vårdnadshavare. Ett beslut om boende (eller ett av socialnämnden godkänt avtal får därför inte någon avgörande betydelse vid beslut om barnets folkbokföring. Däremot är domstolens avgörande naturligtvis en omständighet som vägs in i bedömningen.
 
Frågan om barns folkbokföring har varit föremål för en viss debatt och en del kritiska röster har höjts. Med något undantag riktar sig kritiken inte mot folkbokföringsbestämmelserna som sådana. Det som har väckt debatt är i stället främst den praktiska tillämpningen. Kritik har sålunda riktats mot att skattemyndigheterna i vissa fall ansett att barnet alltjämt skall vara folkbokfört på den fastighet där familjen bodde innan föräldrarna separerade, trots att barnet till övervägande del vistas hos den förälder som flyttat därifrån.
 
En remissinstans, Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner, tar upp just den frågan i sitt remissvar. I remissvaret pekar tjänstemännen på att det inträffat att föräldrarnas överenskommelse om var barnet skall bo i sådana fall inte godtagits av skattemyndigheten.
 
Skattemyndigheten kan alltså efter utredning av de faktiska förhållandena bedöma att ett barn är bosatt på en annan plats än där det enligt domstolens beslut eller föräldrarnas avtal skall bo. Detta kan av föräldrarna uppfattas som inkonsekvent. Avgörandet i folkbokföringsfrågan kan även medföra att de förutsättningar som utgjort grunden för föräldrarnas överenskommelse ändras.
 
Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan vem av föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära det särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om barnet har rätt till underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan om och var barnet skall få daghemsplats.
 
Någon avgörande betydelse kan dock inte tillmätas en dom eller ett avtal om barnets boende när bosättningsfrågan skall bedömas i andra sammanhang. En sådan ordning är nödvändig bl.a. för att förhindra missbruk av olika stödsystem. Föräldrarna skulle annars efter en separation kunna göra en ekonomisk vinst genom att avtala exempelvis att barnet skall bo hos den förälder som har den högsta inkomsten och uppbära underhållsstöd i förhållande till den andra föräldern.
 
Om barnet i verkligheten bor hos den andra föräldern, blir återbetalningsskyldigheten då mindre än den rätteligen skall vara. En annan sak är att det givetvis är viktigt att reglerna inte är så konstruerade eller tillämpas så att de hindrar eller försvårar att barnets boende ordnas på det sätt som är bäst för barnet.
 
Regeringen kan inte finna att det i ärendet har påvisats något tillräckligt stort behov av författningsändringar i fråga om barnets folkbokföring. Rättstillämpningen synes också ha utvecklats mot att större vikt läggs vid hos vilken förälder barnet till övervägande delen
vistas hos. Med hänsyn till frågans vikt finns det emellertid anledning för regeringen att noga följa utvecklingen på området.
 
Andra frågor som tilldragit sig uppmärksamhet gäller rätten att anmäla flyttning och rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbokföring.
Det ankommer på ett barns vårdnadshavare att anmäla flyttning till skattemyndigheten. Har föräldrarna gemensam vårdnad, skall de i princip göra flyttningsanmälan gemensamt.
 
Vidare kan ett beslut om barnets folkbokföring överklagas endast av vårdnadshavarna gemensamt. Riksskatteverket påpekar att detta förhållande kan medföra olägenheter, om domstol beslutar om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. En förälder kan då hamna i det läget att han eller hon varken kan överklaga ett beslut om barnets folkbokföring eller få till stånd en ändring av vårdnaden.
 
Att vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad utövar sina rättigheter och skyldigheter gemensamt kan givetvis innebära många slags problem i de fall då vårdnadshavarna är oeniga. Frågor som rör folkbokföringen är härvidlag inte unika, låt vara att konsekvenserna kan bli särskilt besvärande.
 
Möjligheten att ge en av två vårdnadshavare rätt att överklaga ett beslut som rör barnets folkbokföring har nyligen övervägts av regeringen. Då gjorde regeringen den bedömningen att det inte bör införas någon bestämmelse som ger en av vårdnadshavarna rätt att överklaga skattemyndighetens beslut om barnets folkbokföring.
 
I detta sammanhang kan emellertid anmärkas att skattemyndigheten självmant kan ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det. Kan vårdnadshavarna inte komma överens i frågan får vardera föräldern förse skattemyndigheten med den information som från hans eller hennes synpunkt kan vara relevant för frågans prövning.
 
Prop 1997/98:7 s. 58.
 

Lägg till artikeln i dina kanaler

Senaste artiklarna

17 februari 2025
Ändring av vem som har vårdnaden om ett barn kan göras på talan av en av föräldrarna eller båda (6:5 § FB). Ett skäl för att flytta vårdnaden från den ena föräldern till den andra…
17 februari 2025
Barns behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar framhålls alltså särskilt (jfr även artikel 18 i Barnkonventionen). Lagstiftaren har utgått från att detta är en grundläggande del av ba…
16 februari 2025
Barnets rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med kan förenas med olika villkor och begränsningar. Om barnet har behov av det, får rätten besluta att en person som utses…