Familjerådgivning och samarbetssamtal

Under familjerådgivningen kan komma att avhandlas frågor som är mycket känsliga för parterna. Ett framgångsrikt samtal förutsätter då i regel att parterna kan lita på att uppgifterna inte förs vidare.

Samarbetssamtal är inriktade på barnet, inte på vuxenrelationerna, och syftar i första hand till att skapa enighet i frågor om vårdnad och umgänge. Samarbetssamtalet fungerar närmast som ett led i en utredning eller innefattar en medling mellan parterna i praktiska frågor. Då föreligger inte samma behov av långtgående sekretess.

I vissa fall utgör familjerådgivningen ett första steg på vägen för att föräldrarna skall kunna samtala om hur de skall ordna det för barnet efter separationen. Ett samtal som börjar som ett samarbetssamtal kan också övergå till att bli familjerådgivning enligt den i lagen använda definitionen och med den strängare sekretess som gäller för familjerådgivning.

JO föreslår att definitionen av familjerådgivning skall utvidgas till att omfatta även samarbetssamtal. Enligt regeringens mening är detta inte lämpligt. Det nyss anförda visar att samtal med parter som står i begrepp att separera kan vara av så olika karaktär att det knappast är ändamålsenligt med enhetliga regler för alla samtal. Inom socialtjänsten har man lång erfarenhet av samarbetssamtal.

Samtalen bedrivs framgångsrikt och tillgängligheten är hög. Även det talar emot att man omorganiserar verksamheten med samarbetssamtal. Till detta kommer att det skulle medföra resursproblem för många kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för familjerådgivningsverksamheten.

Inom familjerådgivningen är sekretessen, som nämnts, absolut. Det blir därför i praktiken inte möjligt att låta samtalsledaren göra en efterföljande vårdnads, boende eller umgängesutredning. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att sekretessen även fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär. Har samtalet karaktär av familjerådgivning bör den strängare familjerådgivningssekretessen gälla, medan i andra fall det är tillräckligt med s.k. socialtjänstsekretess. Självfallet är det viktigt att det före samtalen klargörs vilken inriktning samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det är också av vikt att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är avgörande för vilken sekretess som gäller.

Som framgått kan ett samtal som äger rum inom socialtjänsten falla in under definitionen av familjerådgivning och alltså komma att föras med familjerådgivningssekretess. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken utsträcks till att gälla även samtalsledare inom socialtjänsten som lett samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess.

Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har bestämmelsen om frågeförbud ändrats på så sätt att undantaget i stället för att omfatta kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu omfattar "familjerådgivare enligt socialtjänstlagen".

Regeringen anser att det efter den genomförda ändringen framgår tillräckligt tydligt att frågeförbud gäller för alla uppgifter som lämnats under familjerådgivningssekretess. I den mån ett samarbetssamtal med hänsyn till sin karaktär är att anse som familjerådgivning måste sålunda den som leder samtalet vara att anse som familjerådgivare i rättegångsbalkens mening. Någon lagändring är med hänsyn till det anförda numera inte påkallad. Visserligen kan det i praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter under ett samtal som är belagda med en strängare sekretess och föremål för frågeförbud vid vittnesmål. Denna svårighet kan man dock knappast undgå.

Prop. 1997/98:7 s. 97.