Det ligger nära till hands att lägga uppgiften att hjälpa föräldrarna att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge på kommunerna. Socialnämnderna har sedan länge haft vissa familjerättsliga uppgifter. Kommunerna har även ansvaret för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal och för att det finns tillgång till familjerådgivning.
Publicerad - 27 oktober 2024, redigerad - 13 november 2024
Regeringen delar mot den bakgrunden utredningens uppfattning att det liksom i Finland bör ankomma på kommunerna - i praktiken socialnämnderna - att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal.
I likhet med vad som gäller beträffande samarbetssamtal bör det överlämnas till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att hjälpa till med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna verksamheten eller genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat sätt.
Domstolen skall som regel förordna om vårdnad, boende och umgänge i enlighet med föräldrarnas gemensamma önskemål. Frågorna är emellertid indispositiva, vilket innebär bl.a. att domstolen, oavsett hur föräldrarna agerar, är skyldig att se till att det finns tillräckligt underlag för ett avgörande.
Domstolen måste, innan den meddelar ett förordnande, pröva om föräldrarnas överenskommelse stämmer överens med vad som är bäst för barnet. Även i de fall då domstolen inte är inblandad måste något organ ha till uppgift att bevaka att föräldrarnas överenskommelse stämmer med barnets bästa. Hos socialnämnderna finns en vana vid de överväganden som kan vara aktuella vid prövningar av detta slag.
Socialnämnderna ansvarar för samarbetssamtal och kommer normalt att vara det organ som fullgör den föreslagna skyldigheten att hjälpa föräldrar att träffa avtal. Det är därför naturligt att socialnämnderna också får uppgiften att godkänna ingångna överenskommelser. Uppgiften att pröva avtalet bör sålunda ankomma på socialnämnderna.
I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör barnets folkbokföring vara avgörande för vilken socialnämnd som skall pröva föräldrarnas avtal.
Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att det uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. En fråga är om socialnämnden skall vara behörig att pröva föräldrarnas avtal endast om barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet, eller om nämnden skall vara behörig att pröva avtalet även i andra fall då rättsförhållandet uppvisar en stark anknytning till Sverige.
För att avtal om exempelvis vårdnad skall kunna prövas på ett tillfredsställande sätt av socialnämnden krävs att utredning kan inhämtas om barnets förhållanden och om föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare.
Detta talar för att socialnämndens behörighet begränsas till de fall där barnet är folkbokfört i kommunen. För en sådan ordning talar också den omständigheten att kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen endast gäller dem som vistas i kommunen (se 3 § socialtjänstlagen). En ordning där socialnämndens behörighet begränsas till de fall där barnet är folkbokfört i kommunen innebär inte att föräldrar som är ense saknar möjlighet att få överenskommelsen prövad här i landet. De svenska domstolarnas domsrätt påverkas inte av vilken behörighet socialnämnderna ges.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att övervägande skäl talar för att socialnämndernas behörighet bör avse endast de fall där barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet.
Vårdnadstvistutredningen föreslår att socialnämndens godkännande skall lämnas på nämndens vägnar av den nämnden utsett att pröva föräldrarnas avtal. Socialnämnden skulle alltså inte själv pröva avtalet. Förslaget bygger på vad som i dag gäller beträffande vårdnads och umgängesutredningar. Nämnden utser någon som gör utredningen men tar inte själv ställning till den. De två situationerna är emellertid inte helt jämförbara.
Som JO påpekar står det i bättre överensstämmelse med vad som gäller i andra liknande fall att nämnden som sådan tar ställning till avtalet (se exempelvis föräldrabalken angående godkännande av faderskapsbekräftelser och föräldrabalken angående godkännande av avtal som innebär att underhållsbidrag skall betalas i form av ett engångsbelopp). Nämnden bör dock ha möjlighet att delegera till exempelvis en ledamot eller en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar.
För det fall att överenskommelsen har föregåtts av samarbetssamtal bör det enligt Vårdnadstvistutredningen i allmänhet vara den som handlagt samarbetssamtalen som skall pröva om avtalet kan godkännas. Ett flertal remissinstanser, bl.a. JO, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället, ifrågasätter eller tar avstånd från denna tanke.
Enligt regeringens mening kan det inte uteslutas att det i vissa fall kan vara lämpligt att samtalsledaren också hanterar frågan om godkännande. Det bör därför inte i lagen uppställas något hinder mot en sådan ordning. I enlighet med vad som gäller på andra områden bör det överlämnas till socialnämnden att - inom ramen för de bestämmelser som gäller - pröva om, och i så fall till vem, den vill delegera beslutanderätten.
Från advokathåll uttrycks farhågor för att parterna kan komma att bli felinformerade om gällande rätt och att de kan känna sig tvingade att skriva under ett av socialnämnden föreslaget avtal. Sveriges Advokatsamfund understryker vikten av att båda parter vid en separation har tillgång till kvalificerad juridisk hjälp.
Det är givetvis en förutsättning för att den föreslagna ordningen skall genomföras att den bedöms kunna fungera på ett rättssäkert och bra sätt. Förslaget ställer delvis nya krav på kommunerna och deras personal, inte minst när det gäller kunskap om rättsreglerna. Det är viktigt att den personal som skall hjälpa till med avtal har den kunskap som behövs. I den mån de nya arbetsuppgifterna leder till att kraven på förtrogenhet med regelsystemet ökar, bör det dock kunna lösas genom relativt begränsade utbildningsinsatser.
Prop. 1997/98:7 s. 82.
Lägg till artikeln i dina kanaler
Annonser
Senaste artiklarna med samma ämne
