Bortförande eller kvarhållande vid umgänge

Allmänt om prövningen

För alla frågor rörande vårdnad, boende och umgänge ska barnets bästa vara avgörande (se 6 kap. 2 a § första stycket föräldrabalken, jfr art. 3 i Barnkonventionen). Vad som är barnets bästa ska avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Bedömningen ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet. Så långt möjligt bör såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet beaktas. (Jfr prop. 2020/21:150 s. 129.)

Barnet ska få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (se 6 kap. 2 b § föräldrabalken, jfr artikel 12 i Barnkonventionen). De minsta barnen kan emellertid som regel inte ha någon uttalad uppfattning, vilket innebär att domstolen i de fallen inte kan ta hänsyn till barnets vilja.

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet får dock inskränkas genom lag under vissa närmare angivna förutsättningar. Ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge som grundar sig på vad som bedöms vara bäst för barnet torde normalt sett inte komma i konflikt med konventionen (jfr Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 6 uppl. 2023, s. 444 och 491 ff.).

Risken för bortförande eller kvarhållande

När det gäller frågor om vårdnad, boende och umgänge ska särskilt avseende fästas vid dels risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, dels barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a § andra stycket föräldrabalken).

Bedömningen av riskerna för barnet att ha umgänge med en förälder eller någon annan bör göras i två steg. Först bör det konstateras om en risk i ett visst hänseende föreligger och därefter hur stor risken är och om den kan hanteras. (Jfr prop. 2005/06:99 s. 42 f. samt Anna Kaldal, Parallella processer, 2010, s. 230 f.)

För att det ska anses finnas en risk för bortförande eller kvarhållande är det inte tillräckligt att umgängesföräldern har sitt ursprung i ett annat land och har anknytning till landet genom anhöriga eller på annat liknade sätt. Det måste finnas en mer konkret fara för bortförande.

Exempel på omständigheter som kan utvisa en sådan konkret risk är faktiska åtgärder som framstår som vidtagna för att förbereda ett senare bortförande eller uttalanden som tyder på ett sådant syfte hos föräldern. (Jfr "Risken för bortförande I" NJA 1995 s. 727.)

Bedömningen av risken för bortförande eller kvarhållande utgör en prognos om framtida förhållanden. För att kunna bedöma risken måste domstolen först värdera redan inträffande händelser eller föreliggande omständigheter som talar för att risken kan komma att förverkligas. I fråga om sådana omständigheter bör det beviskrav som normalt gäller i tvistemål tillämpas.

När det har klarlagts vilka omständigheter som prövningen ska grundas på ska en bedömning göras av i vilken utsträckning dessa sammantagna talar för att ett bortförande eller kvarhållande kan komma att ske.

Om prövningen leder fram till slutsatsen att det finns en beaktansvärd risk för bortförande eller kvarhållande och den risken inte i tillräcklig grad kan minskas genom att formerna för umgänget anpassas, utgör detta som utgångspunkt hinder mot umgänge med den förälder som kan befaras ha för avsikt att föra bort eller kvarhålla barnet.

En helhetsbedömning med hänsyn till samtliga omständigheter ska dock alltid göras utifrån vad som är barnets bästa. Det kan då finnas skäl att också väga in bl.a. hur tidigare umgänge har fungerat och hur komplicerat det skulle vara att återföra barnet till Sverige.

Närmare om formerna för umgänget

Barnets rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med kan förenas med olika villkor och begränsningar. Om barnet har behov av det, får rätten besluta att en person som utses av socialnämnden ska medverka vid umgänget (umgängesstöd). Ett sådant beslut ska gälla för viss tid (6 kap. 15 c § föräldrabalken).

En av socialnämnden utsedd person som ska närvara vid umgänget har inte någon befogenhet att hindra en förälder från att föra bort barnet. Ett beslut om umgängesstöd kan därför inte motiveras med att risken för bortförande kan minska. Vidare är ett umgängesstöd avsett att vara en övergångslösning, vilket innebär att det bör beslutas endast i de fall då umgänget bedöms efter en viss tid kunna övergå till att ske utan sådant stöd.

Rätten kan också besluta att umgänget ska ske på annat sätt än genom att barnet och föräldern träffar varandra (6 kap. 15 § första stycket föräldrabalken). Kontakten kan då i stället ske via exempelvis brev, telefon eller digitala plattformar.

Denna möjlighet bör användas endast i undantagsfall när omständigheterna utesluter annat umgänge (jfr prop. 2005/06:99 s. 55). Ett sådant umgänge främjar ju inte i samma utsträckning en nära och god kontakt med umgängesföräldern. Även barnets ålder, utveckling och inställning till umgängesformen måste vägas in vid bedömningen.

Verkan i tiden av ett beslut om umgänge

Ett beslut i en fråga om umgänge gäller tills barnet fyller 18 år. Det kan vid beslutstillfället vara svårt att förutse och beakta alla framtida förändringar som kan ha betydelse för umgängets utformning och omfattning. Bedömningen av vilket umgänge som är bäst för barnet bör därför ha sitt fokus på de närmaste åren.