Barnet far illa efter domstols beslut om umgänge

När domstolen har beslutat om ett umgänge är utgångspunkten att det som domstolen har bestämt överensstämmer med barnets bästa och att socialnämnden rättar sig efter det. Se även JO 2004/05 s. 214 där det uttalas att endast i rena undantagssituationer kan det godtas att socialnämnden åsidosätter ett beslut om umgänge som har fattats av domstol.

Socialnämnden ska alltså medverka till att ett barn får möjlighet att utöva sin rätt till umgänge på det sätt och i den omfattning som domstolen har bestämt. Det kan t.ex. ske genom råd och stöd till föräldrarna och barnet.

Socialnämnden kan dock inte förhålla sig passiv om den befarar att ett barn far illa. Får socialnämnden in en anmälan om missförhållande (orosanmälan) måste nämnden ta ställning till om den behöver ingripa till skydd eller stöd för barnet. Om nämnden kommer fram till att barnet mår dåligt av det fastställda umgänget och riskerar att fara illa om umgänget fortsätter i den omfattning som domstolen har bestämt bör nämnden verka för att föräldrarna kommer överens om att förändra umgänget utifrån vad som är bäst för barnet. Kommer inte föräldrarna iöverens kan socialnämnden föreslå en förälder att väcka talan om umgänget. Även socialnämnden har möjlighet att väcka talan i domstol med stöd av 6 kap. 15 a § föräldrabalken. Under vissa särskilda förutsättningar kan också socialnämnden ingripa med stöd av LVU.

Det förekommer också att socialnämnden rekommenderar boendeföräldern att stoppa umgänget. Den andra föräldern kan då ansöka om verkställighet av domstolens beslut om umgänge. Det är då upp till domstolen att pröva om det finns något hinder mot att verkställa beslutet. Verkställighet ska vägras om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa (21 kap. 6 § föräldrabalken). 

JO dnr 2355-2016