En vårdnadshavare som underlåter att hålla uppsikt eller vidta lämpliga åtgärder i syfte att hindra ett barn från att orsaka skada för någon annan kan bli skyldig att betala skadestånd enligt den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Vårdnadshavarens ansvar förutsätter att det föreligger adekvat kausalitet mellan vårdnadshavarens vårdslöshet och skadan (se prop. 2009/10:142 s. 13 och 14).
År 2010 kompletterades den allmänna culparegeln med en bestämmelse i 3 kap. 5 § skadeståndslagen om ett principalansvar, dvs. ett ansvar för en annan persons vållande utan krav på eget vållande, för en förälder som är vårdnadshavare. Ansvaret omfattar personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och skada på grund av att barnet kränker någon annan genom brott.
Särskilt förordnade vårdnadshavare är inte barnets föräldrar och omfattas därför inte av principalansvaret (se prop. 2009/10:142 s. 45). I 23 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken finns en bestämmelse om att föräldrar, andra uppfostrare och förmyndare kan dömas om de underlåter att hindra den underårige från att be gå brott.
En förutsättning för att underlåtenheten ska vara straffbar är att brottet kan hindras utan fara för den handlande eller för någon annan och utan anmälan till någon myndighet. Skyldigheten att hindra brott gäller inte bara den som är vårdnadshav are utan även den andra föräldern och en förmyndare eller någon annan som har en roll som uppfostrare, t.ex. fosterföräldrar (se prop. 1993/94:57 s. 8).
Källa:
SOU 2017:6 s. 351
Följ oss på sociala medier
Senaste artiklarna med samma ämne
