Socialnämndens respektive tingsrättens riskbedömning

Den vanligaste uppgiften gällde bristande föräldraförmåga, vilket åberopades till stöd för ett yrkande om ensam vårdnad i mer än hälften av dessa mål. Den näst vanligaste omständigheten var våld eller hot mot föräldern. Därefter följde missbruk och våld eller hot mot barnet. Mindre vanligt var uppgifter om psykisk ohälsa, risk för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar och sexuella övergrepp mot barnet eller någon annan. 

Enligt vår bedömning visar genomgången att socialnämnden i stor utsträckning gör någon form av riskbedömning i de mål där uppgifter av det slag som vi angett ovan förekommer. Vi bedömer att vårdnadsutredningen i dessa mål i cirka 9 fall av 10 i vart fall delvis innehåller en dokumenterad riskbedömning.

Vår uppskattning går ganska väl att förena med resultatet av den enkätundersökning som Socialstyrelsen lät genomföra som ett led i uppföljningen av 2006 års vårdnadsreform när de gäller hur ofta socialtjänsten dokumenterar riskbedömningar, se avsnitt 12.3.3. Enkätundersökningen visade visserligen att socialnämnden gör riskbedömningar i något mindre utsträckning än vad vi har bedömt. Man ska dock ha i åtanke att undersökningen genomfördes år 2011 och alltså ligger en tid tillbaka.

Det kan på goda grunder antas att landets socialtjänster följt Socialstyrelsens rekommendation om att bättre dokumentera och tydliggöra de riskbedömningar som faktiskt görs. Enligt vår bedömning innehåller domarna jämfört med vårdnadsutredningarna totalt sett i något mindre utsträckning en dokumenterad riskbedömning.

Vi bedömer att tingsrätterna i cirka två tredjedelar av målen där det finns uppgifter av aktuellt slag i vart fall delvis redovisar en riskbedömning i domen. I detta avsnitt bortser vi när det gäller socialnämnden från de relativt få mål där vi inte haft tillgång till vårdnadsutredningen. Det finns vissa variationer när det gäller i vilken utsträckning riskbedömningar görs utifrån vad uppgiften avser. Enligt vår bedömning gjorde socialnämnden en riskbedömning i samtliga fem fall i vår undersökning där någon av föräldrarna åberopade sexuella övergrepp mot barnet eller mot någon annan som grund för sin talan om ensam vårdnad.

När det gäller uppgifter om våld eller hot mot såväl barnet som mot den andra föräldern bedömer vi att socialnämnden dokumenterade en riskbedömning i cirka 9 fall av 10. Enligt vår uppfattning gjorde även tingsrätten en riskbedömning i samtliga fall i vår undersökning där någon av föräldrarna åberopade sexuella övergrepp mot barnet eller mot någon annan som grund för sin talan om ensam vårdnad. När det gäller uppgifter om våld eller hot mot barnet dokumenterade tingsrätten i cirka 8 fall av 10 en riskbedömning medan motsvarande andel när uppgiften avsåg våld mot den andra föräldern var cirka 7 fall av 10. Totalt sett gjorde tingsrätten en riskbedömning i tre fjärdedelar av de mål där någon form av övergrepp åberopades.

Hur redovisar socialnämnden respektive tingsrätten sin riskbedömning?

Inför vår redogörelse för hur socialnämnden respektive domstolen redovisar en riskbedömning har vi närmare granskat ett antal domar tillsammans med vårdnadsutredningen i målet. I vårt urval har vi fokuserat på mål som innehåller en uppgift om någon form av övergrepp. Vi kan konstatera att det är vanligt att socialnämnden redovisar en riskbedömning i vårdnadsutredningen under en egen rubrik. Som vi noterade i avsnitt 7.2.26 förekommer det dock att även föräldrarnas samarbetssvårigheter och den risk dessa svårigheter kan innebära för barnets utveckling behandlades under denna rubrik. Det förekommer också att utredaren redovisar riskbedömningen til lsammans med konsekvensanalysen eller som en del av utredarens slutliga bedömning. Som vi konstaterat i avsnitt 7.2.26 hänvisade den som verkställde utredningen endast i ett fåtal fall till en särskild metod vid riskbedömningen, som t.ex. FREDA -farlighetsbedömning och PATRIARK.

När det gäller domarna är det vanligt att domskälen inleds med ett konstaterande av att risken för att barnet far illa är en omständighet som man ska fästa särskilt avseende vid när man bedömer barnets bästa. Tingsrätternas riskbedömning består ofta av en redogörelse och värdering av omständigheterna som liknar den som en domstol gör vid ställningstagande till bevisfrågorna i ett brottmål. I en del fall redovisar tingsrätten sin värdering av om det finns fog för en uppgift om öv ergrepp etc. i ett separat avsnitt. I andra fall väver tingsrätten i stället in bedömningen av risken för att barnet far illa i sitt ställningstagande när det gäller yrkandena i målet.

Frånsett dessa mer generella iakttagelser är vårt intryck att det föreligger relativt stora variationer beträffande hur olika familjerättssekreterare respektive olika domare redovisar sin riskbedömning. Det är därför svårt att beskriva hur dokumentationen av riskbedömningar i allmänhet görs och att dra några generella slutsatser. I en del fall är t.ex. riskbedömningen tydlig, utförlig och gedigen medan den i andra fall är relativt knapphändig och utan någon djupare analys.

Det är ganska vanligt att det i målen görs gällande flera omständigheter som grund för ett yrkande om ensam vårdnad, t.ex. både övergrepp och bristande omsorgsförmåga i övrigt. I sådana fall förekommer det att socialnämnden respektive tingsrätten inte gör en fullständig värdering av risken i förhållande till varje enskild uppgift.

Som vi konstaterade i avsnitt 7.2.26 finns det mycket stora variationer i vårdnadsutredningarna i fråga om både vilka omständigheter som behandlas och hur de behandlas. Vi har sett exempel på att utredaren konstaterar att ord står mot ord och att det helt enkelt inte är möjligt för utredaren att avgöra vad som skett. Det förekommer också att utredaren i en sådan situation värderar de lämnade uppgifterna och tillför inhämtade uppgifter från t.ex. skola, förskola, umgängesstöd och sina egna iakttagelser under utredningens gång. Likaså förekommer det att utredaren uttalar sin uppfattning om hur barnet mår i dagsläget och om hur barnet framstår i sin kontakt med den förälder som uppges ha utsatt barnet för över- grepp.

Det är inte ovanligt att tingsrätten konstaterar att ord står mot ord när det gäller en uppgift om övergrepp. I de fall då en för undersökning har lagts ned förekommer det att tingsrätten noterar att den omständigheten inte visar att det som påstås inte har hänt utan endast att åklagaren inte har ansett att det h öga beviskrav som gäller i brottmål har uppnåtts. Det finns visserligen exempel på att tingsrätten bara konstaterar att utredningen inte ger stöd för en uppgift om övergrepp.

Vårt intryck är dock att det är vanligare att tingsrätten gör en mer ingående värdering av om utredningen ger något konkret stöd eller belägg för uppgiften. Omständigheter som tingsrätten redovisar vid en sådan bedömning kan avse polisanmälningar, väckta åtal och friande eller fällande domar. Andra omständigheter är vad barnet har berättat, om någon utomstående har noterat något onormalt beteende hos barnet, vad vittnen uppgett och om myndigheter har uppgifter som föranlett någon åtgärd.

Hur beaktar socialnämnden respektive tingsrätten risken för att barnet far illa?

Även inför denna redovisning har vi granskat ett urval av domarna och vårdnadsutredningarna. Vår uppfattning är att det generellt är vanligare att socialnämnden respektive tingsrätten kommer fram till att det inte finns belägg för en uppgift om olika missförhållande (övergrepp, psykisk ohälsa, omsorgsbrister etc.) än att så är fallet. Som vi noterat i avsnitt 7.2.26 är vårt intryck också att tingsrätten – i förhållande till utredaren – inte så sällan ställer högre krav för att en viss risk ska få betydelse i målet. I övrigt anser vi att det är svårt att göra generella uttalanden om hur socialnämnder och tingsrätter beaktar risken för att barnet far illa.

Redovisningen nedan får ses som en redogörelse av våra intryck i frågan. Det är som vi tidigare konstaterat vanligt att flera olika omständigheter åberopas till stöd för ett yrkande om ensam vårdnad. Till exempel åberopas föräldrarnas oförmåga att samarbeta i många av de mål där även något missförhållande görs gällande. Inte alltid går det att säkert bedöma vad som var avgörande i den helhetsbedömning av barnets bästa som görs.

Liksom 2002 års vårdnadskommitté konstaterade har vi noterat att tingsrätten kan se uppgifter om övergrepp – oavsett vad som faktiskt inträffat – som ett exempel på allvarliga samarbetsproblem mellan föräldrarna och därmed motivera att den ena föräldern får ensam vårdnad om barnet (jfr SOU 2005:43, del B s. 808). Det förekommer att tingsrätten i sådana mål inte uttalar sig i frågan o m uppgiften om övergrepp innebär någon risk för barnet utan beslutar om ensam vårdnad för den andra föräldern, ofta med hänsyn till samarbetsproblem.

Vi har också funnit några exempel på att tingsrätten även när den ena föräldern var dömd för brott mot den andra inte gjorde någon egentlig riskbedömning av vad detta kan innebära för barnet. Tingsrätten beslutade dock i de flesta av dessa fall om ensam vårdnad för den förälder som varit målsägande med hänsyn till att föräldrarna inte kunde förväntas klara av att samarbeta på grund av den ömsesidiga misstron. I något fall beslutades dock om gemensam vårdnad för föräldrarna.

När det gäller de mål där någon av föräldrarna åberopade sexuella övergrepp mot barnet eller någon annan till grund för yrkandet om ensam vårdnad dömde tingsrätten till ensam vårdnad i 40 pro cent av målen. Motsvarande andel var drygt 50 procent i de mål där någon av föräldrarna åberopade våld eller hot mot barnet. An delen domar med utgången ensam vårdnad var betydligt högre i de mål där någon av föräldrarna åberopade våld eller hot mot föräldern, nämligen cirka 75 procent. Med detta är dock inte sagt att uppgiften om övergrepp utgjorde ett skäl vid bedömningen av vårdnadsfrågan.

Vårt generella intryck är att både socialnämnden och tingsrätten i de fall där det finns en uppgift om övergrepp vanligen försöker undersöka detta och om det visar sig att det finns något konkret stöd för uppgiften också låter detta väga tungt i bedömningen i målet. Vi har hittat flera fall där en förälders umgängesyrkande lämnats utan bifall med hänsyn särskilt till förälderns olämpliga uppfostringsmetoder eller påstådda övergrepp. I något av dessa fall beaktades även att den andra föräldern och barnen hade skyddade personuppgifter.

Vår genomgång visar dock att tingsrätten inte under alla förhållanden anser att förekomsten av våld innebär att en förälder får anses olämplig som vårdnadshavare. I ett fall ansåg tingsrätten att utredningen gav fog för att anta att föräldern vid enstaka tillfällen tagit till våld av lindrig beskaffenhet p.g.a. sin oförmåga att hantera bes värliga situationer med barnen. Tingsrätten konstaterade att förekomsten av våld var ägnad att allvarligt ifrågasätta utövarens lämplighet som vårdnadshavare men vad som framkommit om våldet var enligt tingsrätten inte av beskaffenhet att diskvalificera fö räldern som vårdnadshavare.

Vi har också sett exempel på att ett pågående brottmål mot en förälder för brott riktat mot barnet inte ansetts utgöra hinder mot att denne förblir vårdnadshavare och har umgänge med barnet. I det aktuella fallet stod den ena föräldern åtalad för ett allvarligt brott mot barnet. Till skillnad från socialnämnden ansåg tingsrätten att det inte fanns tillräckliga skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden om barnet . Däremot utgjorde misstankarna ett skäl, om än inte det huvudsakliga, att bifalla den andra förälderns yrkande om boendet. I målet hade ett umgängesstöd vittnat om att den åtalade förälderns föräldraförmåga var god. Mot den bakgrund en utökade tingsrätten umgänget till ett sedvanligt helgumgänge utan umgängesstöd , efter viss upptrappning , trots misstankarna i brottmålet.

Vårt intryck är att både socialnämnden och tingsrätten lägger stor vikt vid hur förhållandena ser ut vid utredningstillfället re spektive domstillfället. Om det tidigare funnits olika missförhåll anden före kommer det att man t.ex. konstaterar att förälderns psykiska hälsa och livssituation i övrigt har stabiliserats. Risken för att barnet ska fara illa har därmed minskat eller upphört.

Källa:
SOU 2017:6 s. 338 ff