Kommittén redovisade att tingsrätten förde ett sådant resonemang i ungefär 75 procent av domarna och att det ofta – i mer hälften av domarna – var den enda motiveringen (SOU 2005:43 s. 754).
Vid vår genomgång var resonemanget den enda motiveringen i knappt en femtedel av domarna. Numera är en ”standarddom” som leder till gemensam vårdnad uppbyggd på det sättet att tingsrätten resonerar om också föräldraförmåga. Så var fallet i 5 9 procent av domarna.
Det förekom, liksom vid kommitténs genomgång, att ett skäl för gemensam vårdnad var att ensam vårdnad skulle kunna medföra att den förälder som inte blev vårdnadshavare förlorade kontakten med barnet/barnen. Här bör framhållas att tingsrätten i ett antal fall kom fram till att ensam vårdnad inte skulle leda till att barnet/barnen drabbades av föräldrarnas samarbetssvårigheter i sådan mindre utsträckning att det var motiverat med den vårdnadsformen.
Ett exempel på detta är att tingsrätten i ett mål ansåg att samarbetssvårigheterna i allt väsentligt hade att göra med umgängesfrågan och att ensam vårdnad därför inte skulle minska dessa i någon utsträckning av betydelse.
Källa
SOU 2017:6 s. 166
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
