Tingsrätten om olika verktyg vid tvister om barn m m

DOMSKÄL

Vårdnad, boende och umgänge

Målet handlar om två barn som är 16 (snart 17) respektive 15 år. Ingenting talar för annat än att deras mognad är åldersadekvat. De har hos familjerätten sagt att de inte vill träffa sin pappa, åtminstone inte nu. Pappan framhåller att det är vad de uttrycker till honom.

I vårdnadsutredningen från mars 2019 föreslogs att mamman skulle få ensam vårdnad om barnen och att de skulle få rätt till umgänge med pappan. Barn A fredag till söndag varannan helg och barn B, inledningsvis, dagumgänge.

Pappan har presenterat en granskning av utredningen. Granskningen är utförd av fil. dr. LN  och enligt honom är utredningen ”katastrofalt undermålig” och behäftad med sådana brister att den inte bör användas som beslutsunderlag.

Tingsrätten delar inte den bedömningen och anser inte, trots de eventuella vetenskapliga invändningar som kan göras mot den, att det finns skäl att ifrågasätta utredningen som sådan. En vårdnadsutredning är för övrigt endast en del av det underlag som ligger till grund för tingsrättens bedömning. I detta fall har det gått flera år sedan den utredningen och barnen har blivit äldre. Utredningen får därför mindre betydelse.

Pappan hävdar att anledningen till att barnen inte vill träffa honom är föräldraalienation (parental alienation), vilket innebär att de har påverkats att välja bort honom. Han har erbjudit tingsrätten en modell – femfaktormodellen – för att pröva om det är fråga om föräldraalienation.

Med stöd av forskning menar pappan att tingsrätten ska pröva följande frågor (med i vissa fall underfrågor).
1. Avvisar barnet den ena föräldern kategoriskt?
2. Har barnet tidigare haft ett kärleksfullt förhållande till den avvisade föräldern?
3. Är det bevisat att den avvisade föräldern på något allvarligt sätt utsatt barnet för övergrepp eller på annat sätt allvarligt skadat barnet? (Finns det skäl för ett berättigat avvisande?)
4. Har den av barnet favoriserade föräldern använt sig av olika strategier för att främmande- och fientliggöra den andra föräldern (så kallade alienationsstrategier)?
5. Manifesterar barnet i sitt beteende att barnet blivit främmande och fientlig mot sin andra förälder (så kallade alienationsbeteenden)?

Det kan säkert finnas fördelar med olika verktyg som hjälpmedel i tvister om barn. Tingsrätten är emellertid inte övertygad om att en strikt tillämpning av denna modell automatiskt leder till ett resultat som är bäst för barnet.

Till exempel kan ett barn ha goda (”berättigade”) skäl att inte vilja ha kontakt med en förälder utan att omvärlden skulle anse det ”bevisat” att föräldern allvarligt skadat barnet. Inte heller framstår den av pappan skisserade konsekvensen av föräldraalienation vara till barnens bästa i detta fall, nämligen att mot barnens vilja, låt vara för några månader, helt bryta kontakten mellan de nästan myndiga barnen och den förälder de nu bor hos. Enligt tingsrättens mening måste bedömningen av vad som är barnets bästa göras mer nyanserad och med beaktande av alla omständigheter.

En fråga som kan prövas är om den ena föräldern utan skäl på något sätt hindrar kontakt mellan barnen och den andra föräldern. Det är känt att det finns fall där en förälder påverkar ett barn att välja bort den andra föräldern. Inte heller ska det uteslutas att det händer att en förälder på ett orättfärdigt sätt utesluter den andra föräldern från ett barns liv.

Vid fall av så kallat umgängessabotage kan konsekvensen vara att vårdnaden bör flyttas från den hindrande föräldern till den andra (se Svea hovrätt, dom 2023-06-16 i mål T 7802-22). I målet har presenterats utlåtande av fil. dr. leg. psykolog LHS med kompletteringar. I domen den 21 november 2021 bedömde tingsrätten att bevisvärdet av hennes utredning var lågt. Det har nu tillkommit ytterligare något tillägg men som tingsrätten angav i den tidigare domen tillför hennes utredning inget av väsentlig betydelse.

Barnen har nu bott tillsammans med mamman i flera år och har uttalat att de vill fortsätta med det. Det har inte framkommit annat än att de har det bra hos henne. De är så gamla att de själva kan ta upp kontakten med pappan om de vill. Förhören med de av mamman åberopade vittnena talar vidare för att mamman inte motsätter sig att barnen umgås med pappan. Underlaget för påståendet om motsatsen är svagt.

Barn A fyller snart 17 år. Hon har nått sådan ålder och mognad att hennes vilja måste vara styrande vid bedömningen av hennes boende och umgänge. Ett av domstol framtvingat umgänge mot hennes vilja skulle riskera hennes välmående och strida mot hennes rätt att, i förhållande till ålder och mognad, bli lyssnad på. Det är därför bäst för Barn A att hon får bo kvar hos mamman och att inte förordna om ett reglerat umgänge mellan henne och pappan. Det torde för övrigt inte vara möjligt att mot hennes vilja verkställa något annat beslut.

Barn B är inte fullt så gammal som Barn A men ändå inte långt från myndighetsåldern. Konsekvenserna för henne av att besluta mot hennes vilja kan vara lika stora som för Barn A. Tingsrätten gör därför samma bedömning i fråga om boende och umgänge när det gäller Barn B som för Barn A. Pappan och mamman har, inte minst i den här processen, visat att de har ett ansträngt förhållande. De har helt olika uppfattning om barnens behov.

Mot den bakgrunden kan de inte ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnen. Vårdnaden om barnen kan därför inte vara gemensam utan ska tillerkännas den förälder som de ska bo hos, det vill säga mamman.