Vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet vid barnets brott

Principalansvaret

Vårdnadshavare har ett begränsat principalansvar för barn (3 kap. 5 § SL). Därigenom är de ansvariga för personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och kränkning, samt skada som ersätts enligt särskild anhörigersättning.

Principalansvaret är tänkt att fungera som ett stöd för föräldrar att få ökad insyn i vad barnet gör utanför hemmet. Vårdnadshavaren behöver inte ha varit vårdslös eller brustit i sin tillsynsplikt. Ansvaret är begränsat till en femtedel av prisbasbeloppet för det år då skadan inträffade.

Särskild anhörigersättning

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakat någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära, såvida det inte är uppenbart oskäligt (2 kap. 3 a § SL).

Ersättningen är tänkt att ersätta de känslor av chock, förtvivlan, ilska, frustration, maktlöshet och liknande som kan uppstå hos nära anhöriga. Det kan exempelvis  vara uppenbart oskäligt att utbetala ersättning om en anhörig har medverkat till dödsfallet.

Föräldrars solidariska ansvar och barnets ansvar

Vid gemensam vårdnad är föräldrarna solidariskt ansvariga för skadeståndet. Detta innebär att den skadelidande kan kräva hela beloppet från en av föräldrarna, som sedan kan kräva den andra föräldern på dennes andel.

Barnets ansvar är begränsat och bedöms utifrån barnets ålder, utveckling och ekonomiska förhållanden (2 kap. 4 § SL). I praktiken är det dock ofta vårdnadshavaren som betalar skadeståndet, särskilt om familjen har en ansvarsförsäkring.

Jämkning av skadeståndsansvar

Skadeståndsansvar kan jämkas om det är "uppenbart oskäligt" (3 kap. 6 § SL). Vid bedömningen tas hänsyn till vårdnadshavarens förhållande till barnet och om de vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att barnet begår brott.

I ett fall befriades vårdnadshavaren från skadeståndsansvar eftersom barnet var placerad i familjehem med stöd av LVU och vårdnadshavarna därigenom saknade möjlighet att förhindra brottet. I ett annat fall fastställdes vårdnadshavarnas dock skadeståndsansvar eftersom de inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att för hindra barnens brott.

Högsta Domstolen (HD, T 2909-14) om vårdnadshavarens ansvar

Vårdnadshavare har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter (6 kap. 2 § FB).

Vårdnadshavaren ska således förhindra att barnet orsakar skada för någon annan. Brister vårdnadshavare i detta ansvar kan de bli skadeståndsskyldiga vid oaktsamhet, vållande utan uppsåt samt vårdslöshet (2 kap. 1 § SL).

En vårdnadshavare ska vidare vara aktiv och känna till vad barnet gör utanför hemmet samt vara beredd att ingripa om det skulle behövas. HD konstaterar dock att det är en avvägningsfråga hur stor frihet man ska ge en tonåring. Det kan också vara svårt att veta vad tonåringar företar sig och möjligheten att påverka deras handlande är begränsad.

Har vårdnadshavaren uppfyllt kravet på att vidta lämpliga åtgärder genom att ge barnet förhållningsorder, förmaningar och instruktioner, och det inte är tillräckligt, bör vårdnadshavaren vidta andra lämpliga åtgärder för att förebygga skada, till exempel att söka hjälp hos socialtjänsten.

Förutsättningar för jämkning (HD, T 2909-14)

Ett skadestånd kan sättas ned till en nivå som är rimlig med hänsyn till vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden (3 kap. 6 § SL).

Jämkningsbestämmelsen tar sikte på förhållanden som har att göra med relationen till barnet. Av betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt alls och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv.

Det fråntar dock inte vårdnadshavarens tillsynsplikt enligt FB. Att ett barn huvudsakligen bor hos den andre vårdnadshavaren eller att en vårdnadshavare bara har begränsat umgänge utgör inte i sig skäl att jämka skadeståndsskyldigheten.

En situation då jämkning bör kunna komma i fråga är när barnet är omhändertaget enligt socialrättslig lagstiftning.

De relevanta omständigheterna för jämkning knyter vidare an till vårdnaden. Det vill säga ansvaret för barnets personliga förhållanden och att tillgodose barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran.

Jämkning kan därutöver ske när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att barnet begår brott. Jämkning på denna grund ska bara bli aktuell endast i speciella undantagsfall. Till exempel om ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen har stått i hans eller hennes makt för att förhindra fortsatt brottslighet, kanske i form av ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola, men ansträngningarna har varit förgäves. Det krävs då att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående.