Vårdnadshavare hindrades från att delta i en utredning enligt hälso- och sjukvårdslagen

JO
Dnr 8154-2023

Bedömning

Innebörden av nämndens beslut

Pappans anmälan aktualiserar frågor om vårdnadshavares rättigheter och möjligheten för socialnämnden att i vissa fall inskränka dessa. Grundläggande regler om vårdnad finns i 6 kap. 1–2 §§ FB. Där framgår att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av bl.a. omvårdnad och trygghet blir tillgodosedda.

I 6 kap. 11–14 §§ FB finns närmare regler om vårdnadens utövande. Där framgår bl.a. att vårdnadshavaren har en rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Har barnet två vårdnadshavare ska de som utgångspunkt tillsammans utöva bestämmanderätten. Det krävs alltså normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden.

I 6 kap. 13 a § FB finns ett undantag från bestämmelserna om den gemensamma bestämmanderätten när ett barn har två vårdnadshavare. Av bestämmelsen framgår att om endast den ena av vårdnadshavarna samtycker till en åtgärd till stöd för barnet får socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas utan den andra vårdnadshavarens samtycke.

Det ska vara fråga om en åtgärd som krävs med hänsyn till barnets bästa och den ska gälla vissa åtgärder enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Bestämmelsen ger alltså socialnämnden möjlighet att genom ett beslut lämna sitt medgivande till att vissa åtgärder får vidtas trots att barnets vårdnadshavare inte är överens om det. Möjligheten att fatta sådana beslut utgör en principiellt viktig begränsning i utövandet av den gemensamma vårdnaden. Detta eftersom den är ett avsteg från grundprincipen om att föräldrarna är bäst lämpade att ta hand om barnet och se till barnets bästa.

Om ett sådant beslut fattas innebär det också ett ingrepp i rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. För att beslutet ska anses godtagbart måste det därför vara nödvändigt och proportionerligt på det sätt som framgår av bestämmelsen (se prop. 2011/12:53 s. 12 ff.). Pappan och mamman hade gemensam vårdnad om barnet vid tiden för nämndens beslut. Rätten och skyldigheten att bestämma i frågor om barnets personliga angelägenheter tillkom dem alltså gemensamt.

Den 26 juli 2022 fattade nämnden det beslut som det här ärendet gäller. Beslutet hade följande lydelse: Stadsdelsnämnden medger enligt 6 kap. 13 a § föräldrabalken (FB) med hänsyn till barnets bästa att barnet får genomgå en psykiatrisk eller psykologisk utredning och eventuell behandling som bedöms nödvändig som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen vid BUP under den tid som bedöms rimlig av barn- och ungdomspsykiatrin.

När utredningen skulle påbörjas kontaktade socialtjänsten pappan och meddelade honom att han inte fick delta i barnets besök under utredningen. I stället skulle endast mamma medfölja på besöken. Både barnets mamma och den utredande kliniken informerades därefter om samma sak. När den utredande kliniken efterfrågade dokument som styrkte att pappan inte fick närvara hänvisade socialtjänsten till beslutsunderlaget i ärendet. Eftersom den utredande kliniken ifrågasatte detta kom någon utredning inte att genomföras vid detta tillfälle.

På fråga från JO har nämnden uppgett att den anser att beslutet i juli 2022 omfattade ett ställningstagande till hur den neuropsykiatriska utredningen skulle genomföras. Jag kan konstatera att det av det aktuella beslutet, som jag har återgett ovan, inte framgår något sådant ställningstagande. Frågan är om nämndens medgivande till att barnet skulle genomgå utredningen också innebar att pappan därigenom fråntogs bestämmanderätten gällande utredningens genomförande.

Regleringen i 6 kap. 13 a § FB ska inte förstås som att den reglerar en fråga om vårdnad i föräldrabalkens mening (jfr t.ex. 6 kap. 17 § FB). I stället utgör den närmast en socialrättslig inskränkning av vårdnadshavarens bestämmanderätt i ett visst avseende. Vårdnadshavaren har kvar sitt vårdnadsansvar och den vårdnadshavare som inte samtyckt till åtgärden har samma rättigheter som den vårdnadshavare som samtyckt till den. En annan sak är att det kan vara lämpligt att en åtgärd av det aktuella slaget genomförs under den tid som barnet tillbringar hos den vårdnadshavare som samtycker till den (se a. prop. s. 26 ff.).

Regleringen kan alltså ses som en kompletterande skyddslagstiftning till förmån för underåriga (se HFD 2015 ref. 5). Ett beslut om medgivande innebär alltså inte att den vårdnadshavare som inte samtyckt till åtgärden helt förlorar sin bestämmanderätt. Nämndens beslut innebar, naturligtvis, ingen ändring beträffande den gemensamma vårdnaden om barnet. Eftersom nämnden i sitt beslut helt underlät att reglera hur utredningen skulle genomföras hade pappan samma rätt att bestämma över detta som om något beslut om medgivande inte hade fattats.

Det innebär att pappan och mamman i enlighet med huvudregeln i 6 kap. 13 § första stycket FB hade gemensam bestämmanderätt i frågan om hur utredningen skulle genomföras och då bl.a. när det gäller frågan om någon av dem skulle delta under utredningen. Nämnden har alltså inte haft något rättsligt stöd för att hindra pappan att delta i barnets utredning. Trots detta har nämnden gjort upprepade försök att göra det. För detta förtjänar nämnden kritik.

Utformningen av nämndens beslut

Avslutningsvis vill jag beröra utformningen av nämndens beslut. Jag har vid granskningen av ärendet konstaterat att det är påtagligt brett formulerat. Utöver att utredningsåtgärderna inte är närmare specificerade omfattar det även eventuell behandling. Beslutet är dessutom inte avgränsat i tid. I förarbetena uttalas att det av lagtexten följer att socialnämndens beslut ska gälla medgivande till en viss åtgärd, men i övrigt får beslutet utformas efter vad som behövs i det enskilda fallet.

Om det är lämpligt, kan medgivande till utredning och eventuell behandling ges i ett sammanhang. Hur preciserat beslutet måste vara beror på vilken åtgärd som är aktuell och vad barnets bästa kräver. Vid insatser enligt socialtjänstlagen fattar socialnämnden ett beslut om att tillåta åtgärden och ett beslut om bistånd; om de praktiska förutsättningarna framgår av biståndsbeslutet, kan det vara tillräckligt att hänvisa till detta.

När det gäller medgivande till vård måste beslutet preciseras mera tydligt. Som regel behöver beslutet innehålla en beskrivning av vilken utredning eller behandling medgivandet avser och ett angivande av de praktiska förutsättningarna, såsom när åtgärden ska inledas och vilken omfattning och varaktighet den ska ha. (Se a. prop. s. 28 ff.)

Jag vill understryka att ett beslut enligt 6 kap. 13 a § FB är en ingripande åtgärd i vårdnadshavarnas bestämmanderätt. Det är därför av stor vikt, inte minst av rättssäkerhetsskäl, att beslutet utformas så att det står klart vad det innebär. En socialnämnds beslut om medgivande till utredning eller behandling måste vara tydligt preciserat med angivande av bl.a. de praktiska förutsättningarna, såsom den planerade åtgärdens omfattning och varaktighet.

Särskilt gäller detta om det är fråga om medgivande till läkemedelsbehandling (se HFD 2015 ref. 5). Utifrån det underlag som jag tagit del av i ärendet ställer jag mig frågande till om nämnden övervägt dessa aspekter vid utformningen av det aktuella beslutet. Jag förutsätter att nämnden vid utformningen av framtida beslut av aktuellt slag beaktar det som jag nu sagt.