Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa (6 kap. 2 a § FB). Såväl olovliga bortföranden som olovliga kvarhållanden av barn anses således normalt stå i strid med barnets bästa (jfr prop. 2013/14:120 s. 9).
I paragrafen anges också att hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Barnets vilja kan vidare ha en avgörande betydelse i situationer där det är fråga om att verkställa en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Har barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner att det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. (Se 21 kap. 1, 5 och 6 §§ FB.)
I detta avseende föreligger det inte överensstämmelse med den straffrättsliga regleringen. Egenmäktighet med barn är nämligen utformat som ett brott mot vårdnadshavaren och enligt förarbetena är barnets vilja utan betydelse (se NJA II 1962 s. 201). Det straffrättsliga skyddsintresset är alltså i första hand vårdnaden och således vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vid bedömningen av hur långt det straffrättsliga ansvaret sträcker sig går det emellertid inte att bortse från barnets vilja och hur den har kommit till uttryck. Det måste tas i beaktande att kriminaliseringen skedde och förarbetsuttalandet gjordes i en tid då synen på barn var annorlunda än i dag. I den rättsliga litteraturen har anmärkts att de olika lagbestämmelserna i brottsbalken och föräldrabalken medför att det kan uppstå en konflikt mellan barnet och den berättigade vårdnadshavaren. (Jfr Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 160 och Josef Zila, Egenmäktighet med barn, en straffrättslig studie, i boken Barn som aktörer – en slutpunkt, redaktörer Lena Olsen och Åke Saldéen, 2008, s. 254 ff.)
Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det därför vid bedömningen av om en gärning ska anses vara så klandervärd att den är straffbar, finnas utrymme att beakta den vilja barnet ger uttryck för. Detta gäller framför allt vid bedömande av vad som i det enskilda fallet kan krävas av en förälder i fråga om att överlämna barnet till vårdnadshavaren.
Högsta Domstolen
2017-06-28
Mål nr B 1918-16
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
