Egenmäktighet av någon som inte är vårdnadshavare

Det innebär att straffansvaret omfattar inte enbart fall då gärningsmannen egenmäktigt för bort barnet med avsikten att skilja det från vårdnadshavaren, utan också situationer då barnet egenmäktigt hålls kvar så länge och under sådana former att det verkligen anses skilt från vårdnadshavaren. Exempel på sådant straffbart skiljande är att barnet hålls oåtkomligt på annan ort, kanske utomlands, eller att barnet annars hålls dolt. Avsikten med gärningsmannens agerande ska vara att varaktigt skilja barnet från vårdnadshavaren. (Se NJA II 1962 s. 202 f., prop. 2013/14:120 s. 10 f. och 15 samt NJA 1992 s. 566.)

För straffansvar förutsätts att gärningsmannen orsakar att vårdnadshavaren mot sin vilja skiljs från barnet. På samma sätt som också annars gäller vid brott enligt vilka det är straffbart att orsaka en effekt kan då underlåtenhet, även om detta inte uttryckligen framgår av lagtexten, under vissa förhållanden vara straffbar.

Att någon underlåter att återföra barnet till vårdnadshavaren innebär emellertid inte utan vidare att han eller hon undanhåller barnet på ett sådant sätt att det utgör ett skiljande. Det kan tänkas att personen saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Personen kan också gå fri från straff om han eller hon har gjort sitt bästa för att barnet ska återföras, men åtgärderna visar sig vara otillräckliga. Att gärningsmannens medverkan är en nödvändig förutsättning för barnets återförande kan dock medföra att ett straffrättsligt skiljande föreligger. Det gäller exempelvis vid underlåtenhet att lämna uppgifter som gör det möjligt för vårdnadshavaren att på egen hand eller med myndighets hjälp återföra barnet. (Jfr NJA 1992 s. 566, NJA 1993 s. 277 och NJA 2008 s. 780.)

Det är i första hand situationer där barnet hålls dolt eller på annat sätt är oåtkomligt för vårdnadshavaren som omfattas av straffbestämmelsen. Den kan emellertid vara tillämplig också i situationer där vårdnadshavaren vet var barnet befinner sig och barnet i och för sig är åtkomligt för honom eller henne, antingen på egen hand eller med hjälp av medverkan från myndighet. För att det i sådana situationer ska vara fråga om ett straffbart skiljande måste det i regel krävas att den som har barnet hos sig vägrar att lämna över barnet eller på annat sätt genom handling eller underlåtenhet vidmakthåller ett tillstånd som han eller hon förfogar över.

För straffansvar bör således krävas att gärningsmannen har såväl tillfälle som förmåga att undanröja det hinder som föreligger för att vårdnadshavaren ska kunna återförenas med barnet. Att gärningsmannen har sådan möjlighet behöver dock inte vara tillräckligt för ansvar. Omständigheterna måste också föranleda att det i det enskilda fallet kan krävas av gärningsmannen att han eller hon undanröjer hindret.

Högsta Domstolen
2017-06-28
Mål nr B 1918-16