Vid växelvis boende anses barnet bo varaktigt tillsammans med båda föräldrarna. En förälders fullgörande av underhållsskyldighet genom underhållsbidrag kan i sådant fall alltså inte grundas på 7 kap. 2 § föräldrabalken (FB).
Även om 7 kap. 6 § FB ursprungligen inte var avsedd för den situationen att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnen och dessa bor växelvis hos föräldrarna, hindrar lydelsen inte att den kan tillämpas på sådana situationer. En förutsättning för att ålägga en förälder att betala underhållsbidrag är emellertid att föräldern försummar sin underhållsskyldighet.
Den allmänna innebörden av ordet försumma torde vara att någon av något skäl underlåter eller avstår från att göra något som åligger denne. I uttrycket behöver inte ligga något klandervärt, även om så ibland kan vara fallet och synes ha varit utgångspunkten vid den ursprungliga bestämmelsens tillkomst, då det också krävdes att det var fråga om en ”uppenbar” försummelse. Även en försummelse som är helt klanderfri torde alltså numera kunna omfattas.
En förälders underhållsskyldighet är, som redovisats i det föregående, beroende av barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga, och ett barn kan göra anspråk på större underhåll ju bättre föräldrarnas ekonomiska förhållanden är. En central princip är att barnet ska ha likartad ekonomisk standard som föräldrarna även om dessa inte lever tillsammans.
Barnet ska därför ha rätt att leva på en nivå som inte alltför mycket avviker från den standard som den bäst ekonomiskt ställde föräldern har och, vid växelvis boende, inte endast under den tid barnet bor med föräldern. Att en förälder fullgör sin underhållsskyldighet under den tiden utesluter därför inte att föräldern kan anses försumlig i den mening som avses i 7 kap. 6 § FB, om barnet under den tid det bor hos den andre inte får det underhåll från föräldern som det är berättigat till.
Högsta Domstolen
2013-11-19
Mål nr T 3506-12
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
