Om konflikter

Från födelsen strävar barnet mot ökad självständighet. Samtidigt är behovet av trygghet ständigt närvarande. Närhet och distans är avgörande dimensioner i utvecklingen.

Närheten ger trygghet men minskar autonomin, distansen innebär det motsatta. Konflikten är medlet att skapa distans, att våga sig ut på öppet vatten och möta utmaningen i att segla själv. Det framstår tydligt alltifrån tvååringens ”Kan själv!” till tonåringens testande av varje upptänklig gräns och konflikt om varje regel.

Det viktiga är att konflikten får betyda just detta. Men om föräldrarnas inbördes konflikter är inflammerade, om skilsmässa hotar eller är ett aktuellt faktum, så finns risken att också barnets konflikter bedöms och uppfattas i detta perspektiv.

Antingen det sker i barnets fantasi, eller det är föräldrarna som tolkar barnets konflikter som ställningstagande i deras uppgörelse, kan det resultera i att barnet håller sig tillbaka och undviker de naturliga konflikter som hör till ålder och utveckling eller blir indraget i en konflikt, som inte är deras egen, och som de vare sig kan påverka eller dra sig ur.

Det kan ge skuldkänslor, barnet kan beroende på ålder uppfatta sig som skyldig till föräldrakonflikten eller känna skuld för att de hamnar på den ena eller andra förälderns sida, ta på sig skuld för att den andre föräldern kommer i underläge, blir övergiven, kritiserad.

Barnet kan också utnyttjas i konflikten, som vapen, slagfält och segertrofé – och barnet kan hamna i den destruktiva situationen att det självt kan utnyttja en sorts maktposition i föräldrarnas skilsmässostrid.

Resulterar skilsmässokonflikten i att barnet under en viss period kanske inte alls får träffa en förälder, drabbar det barnet på flera sätt.

Långt upp i åldern, även i tonåren i vissa situationer, har barn delvis ett mytiskt tänkande och ser sig själv som världens centrum på både gott och ont. De kan då komma att uppfatta att deras egna kanske mycket åldersrimliga konflikter med föräldrarna både åstadkommer skilsmässa, resulterar i att umgänget uteblir och är tecknet på att barnet självt inte är älskat just på grund av sin konflikt med föräldern – när det i verkligheten är makarna, som använder umgänget med barnet i sin inbördes strid.

Hos barnet skapar det sorg, skuld, osäkerhet och självanklagelser och kan sätta bestående spår. Men även om barnet inte får träffa sin förälder finns bilden av denne inne i barnet och är en del av barnets självbild. Bilden av den andre är också bilden av mig.

Och risken, när umgänget uteblir, är att bilden av den andre förvandlas från bilden av en verklig människa till en fantombild via omgivningens attityder och reaktioner.

Den frånvarande kan bli ett helgon, eller en djävul beroende på omständigheter i skilsmässan och annat. Det påverkar hur jag ser mig själv. Om den frånvarande pappan blir beskriven som en skurk, så kan barnet komma att tro att det också har en skurk inom sig. Detta måste barnet hantera och det kan ske genom att nedvärdera sig själv eller rikta försvaret utåt, mot andra i t ex aggressivitet eller förakt.

Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge
av Torgny Gustavsson, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Växjö, Ds 1999:57