Socialnämnden ville avvisa föräldrarnas ombud

Kammarrätten i Göteborg
2018-12-04
Mål nr 5223-18

Socialnämnden var starkt kritisk mot ett ombud som företrädde föräldrarna i ett LVU ärende. Nämnden beslutade därför, med stöd av 14 § andra stycket förvaltningslagen (FL), att han inte längre fick medverka som ombud för föräldrarna i ett LVU ärende.

Socialnämnden anförde i huvudsak följande. Ombudet hade förekommit i ett flertal ärenden om LVU hos socialtjänsten. Genom fullmakter från vårdnadshavarna företrädde han dem i alla förekommande situationer i handläggningen. Fullmakterna var så formulerade att all kommunikation mellan socialtjänsten och vårdnadshavarna skulle ske via ombudet, vilket innebar en risk att vårdnadshavarna inte fick viktig information i tid eller att den uteblev helt. Ombudet hade också obehörigen kontaktat barn som vårdats med stöd av LVU och uppmanat dem att kritisera familjehem, placering och socialtjänsten. Detta agerande hade sannolikt bidragit till omplaceringar av barn och andra störningar i socialtjänstens familjehemsvård.

Ombudet hade vidare hållit en socialsekreterare personligt ansvarig för ett beslut som fattats av socialnämnden. Han hade också i möten med socialtjänsten uppträtt på ett hotfullt sätt genom att gestikulera yvigt och höja rösten. Han hade vidare, via sociala medier, hängt ut socialsekreterare med både för- och efternamn. Socialnämnden ansåg att ombudets inblandning i socialtjänstens LVU-vård var problematisk och försvårande. Han bedömdes därför som olämplig för uppdraget som ombud. 

Ombudet överklagade socialnämndens beslut. Han anförde att föräldrarna hade rätt att själva välja den person som skulle företräda dem. Han tillbakavisade också nämndens påstående som påhittade och irrelevanta. Ombudet yrkade att han ska få agera ombud för föräldrarna i LVU ärendet och tillade följande. Förvaltningsrätten ansåg att det fanns konstaterade samarbetssvårigheter som på sikt riskerade föräldrarnas möjligheter att ta till vara sina rättigheter. Detta var spekulation med felaktig slutsats. Ombudets inblandning hade istället givit goda resultat vad gäller att ta tillvara föräldrarnas rättigheter i mötena med socialtjänsten. 

Kammarrätten (KR) konstaterade att om ett ombud, eller biträde, bedöms vara olämplig för sitt uppdrag får myndigheten enligt 14 § andra stycket FL besluta att han eller hon inte längre får medverka i ärendet. På det sätt som bestämmelsen är utformad kan ett beslut att avvisa ett ombud ske endast i ett visst ärende. Någon möjlighet för myndigheten att fatta ett generellt beslut att avvisa ett ombud finns däremot inte (se prop. 2016/17:180 s. 91).

FL innehåller inte någon definition av begreppet ärende. I förarbetena anges dock att kännetecknande för vad som utgör ett ärende är att det regelmässigt avslutas genom ett uttalande från myndighetens sida som är avsett att få faktiska verkningar för en mottagare i det enskilda fallet. Ett ärende avslutas genom ett beslut av något slag (prop. 2016/17:180 s. 286).

Så som LVU är uppbyggd förutsätts att det kan fattas en rad olika beslut som i sig generellt kan överklagas. Socialnämnden hade i det överklagade avvisningsbeslutet angett att ombudet inte längre fick medverka som ombud för föräldrarna i ärendena angående vård enligt LVU för deras barn. Beslutets utformning innebar att det träffade samtliga ställningstaganden som kunde bli aktuella i nämnden när det gällde vården av  barnen.

Avvisningsbeslutets avgränsning hade inte skett i enlighet med 14 § förvaltningslagen. KR biföll därför överklagandet.