Sakkunnigutlåtande i mål om vårdnad, boende och umgänge

Paragrafen, som är ny, föreskriver att rätten under vissa förutsättningar ska hämta in ett sakkunnigutlåtande från en psykolog i frågor relaterade till riskbedömningen i ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge.

Rättens ansvar att se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillräckligt utredda framgår av 6 kap.19 § FB. Innan rätten avgör ett mål eller ett ärende om vårdnad, boende eller umgänge, ska rätten ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning, får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa en sådan utredning.

I bestämmelsen regleras en särskild skyldighet för rätten att begära in ett sakkunnigutlåtande från en legitimerad psykolog. Skyldigheten gäller endast om det är nödvändigt för att i ett enskilt fall kunna bedöma risken för att barnet far illa. I de allra flesta fall är det möjligt att bedöma sådana risker med utgångspunkt i den vårdnads-, boende- och umgängesutredning som socialnämnden har utfört, tillsammans med annan eventuell bevisning. Kravet för att hämta in ett sakkunnigutlåtande från en psykolog är därför högre ställt än vad som gäller för inhämtande av en vårdnads-, boende- och umgängesutredning (jfr 19 § tredje stycket).

Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt, i särskilt komplicerade och svårbedömda fall, och inte ses som en mer generell möjlighet att komplettera socialnämndens utredning. Den ska användas bara när ytterligare utredning i form av psykologisk expertis krävs för att rätten ska kunna ta ställning till om det finns en risk för att barnet far illa.

Det kan till exempel vara så att psykologen ska uttala sig om innebörden och betydelsen av barnets reaktioner efter tidigare kontakt med en förälder som uppges ha varit våldsam. Det kan också handla om att bedöma konsekvenserna för ett barn som uttrycker en stark ovilja inför umgänge med en förälder utan att det framgår var den oviljan kommer ifrån.

Det är rätten som avgör huruvida det krävs ytterligare utredning i form av ett sakkunnigutlåtande från en psykolog. Vad den sakkunnige psykologen närmare ska uttala sig om avgörs av det uppdrag som han eller hon får. I förordnandet bör rätten avgränsa uppdraget genom att noggrant ange den eller de frågor som psykologen ska uttala sig om. Uppdraget kan t.ex. bestå i att psykologen utifrån befintlig utredning ska uttala sig om barnets situation och vilka konsekvenser ett visst beslut skulle kunna få för barnet.

Det varierar naturligtvis från fall till fall vilka frågor som den sakkunnige psykologen ska föreläggas att yttra sig över. Det ska dock alltid vara frågor i vilka psykologens sakkunskap krävs för att ge rätten ett bättre underlag för sin riskbedömning. Fokus ska ligga på barnets behov och på sådana förhållanden som är av relevans för rättens riskbedömning i det enskilda fallet. Det kan t.ex. handla om hur ett barns reaktioner kan tolkas ur ett psykologiskt perspektiv, eller om det i en viss situation är positivt för barnets välbefinnande att återuppta kontakten med en förälder.

Avsikten är inte att psykologen ska uttala sig i bevisfrågor. Det ska alltså inte ingå i psykologens uppdrag att ta ställning till vad som är utrett t.ex. kring tidigare inträffade händelser. Utlåtandet ska inte heller ta sikte på föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare eller boende- eller umgängesförälder. Psykologen får i varje enskilt fall avgöra hur uppdraget bäst utförs. I flera fall kan det förmodligen vara tillräckligt att psykologen tar del av tillgänglig dokumentation. I andra fall kan det anses lämpligt att också samtala med barnet. Det får då ske i samråd med barnets vårdnadshavare.

Den sakkunnige ska vara legitimerad psykolog (jfr 4 kap. 1 och 5 §§ patientsäkerhetslagen [2010:659]). I första hand ska psykologer som har gedigen klinisk erfarenhet inom barn- och ungdomspsykologi komma i fråga som sakkunniga. Även annan dokumenterad kompetens och erfarenhet kan vara relevant, t.ex. vidareutbildning i traumabehandling. Det kan också handla om särskild kompetens om vissa sjukdomstillstånd eller funktionsnedsättningar.

Bestämmelser om sakkunniga finns i 40 kap. rättegångsbalken, som även är tillämpliga i ärenden, se 25 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Dessa regler är tillämpliga när rätten begär in ett sakkunnigutlåtande enligt paragrafen. Detta innebär bl.a. att rätten ska förelägga den sakkunnige att inge sitt utlåtande inom viss tid (40 kap. 7 §).

Av rättegångsbalken följer också att den sakkunnige har rätt till ersättning för kostnader, som denne haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Vidare följer att ersättningen till den sakkunnige ska utgå av allmänna medel (40 kap. 17 §). När det gäller rättens inhämtande av psykologisk expertis som underlag för sin riskbedömning ska denna paragraf tillämpas.

Paragrafen påverkar inte rättens möjlighet i övrigt att hämta in utredning med stöd av t.ex. 19 §. Frågan om inhämtande av ett utlåtande från en psykolog kan uppkomma vid olika skeden av rättens handläggning. Om behovet av barnpsykologisk expertis uppstår medan en vårdnads-, boende- och umgängesutredning pågår kan det ofta vara lämpligt att socialnämnden inhämtar uppgifter från en psykolog inom ramen för sin utredning.

Prop. 2024/25:10 s.78.