Skyldighet att betala underhållsbidrag vid växelvis boende

Vid växelvis boende anses barnet bo varaktigt tillsammans med båda sina föräldrar. En förälders skyldighet att bidra till barnets försörjning kan därför inte grundas på bestämmelsen i 7 kap. 2 § föräldrabalken (FB), eftersom den bestämmelsen förutsätter att barnet varaktigt bor tillsammans med endast den ena föräldern.

Även om 7 kap. 6 § FB ursprungligen inte var utformad med situationen gemensam vårdnad och växelvis boende i åtanke, hindrar bestämmelsens ordalydelse inte att den tillämpas även i dessa fall. För att en förälder ska kunna åläggas att betala underhållsbidrag krävs dock att föräldern på något sätt har försummat sin underhållsskyldighet.

Begreppet försumma innebär i detta sammanhang i huvudsak att någon underlåter att göra något som personen är skyldig att göra. Det behöver inte innebära att föräldern har agerat klandervärt. Även en försummelse som beror på exempelvis bristande ekonomiska förutsättningar eller andra omständigheter utan skuld kan därför omfattas av bestämmelsen. Det tidigare kravet på att försummelsen skulle vara ”uppenbar” gäller inte längre.

Föräldrarnas underhållsskyldighet bestäms utifrån barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. När föräldrarna har god ekonomi kan barnet ha rätt till ett större underhåll. En grundläggande princip är att barnet ska få del av föräldrarnas ekonomiska standard även när föräldrarna inte lever tillsammans. Barnets levnadsstandard bör därför inte avvika alltför mycket från den standard som den ekonomiskt starkare föräldern har.

Detta gäller även vid växelvis boende. Barnets rätt till underhåll är alltså inte begränsad till den tid barnet faktiskt vistas hos respektive förälder. En förälder kan därför anses ha försummat sin underhållsskyldighet även om han eller hon står för barnets kostnader under den tid barnet bor hos föräldern, om barnet under vistelsen hos den andra föräldern inte får det ekonomiska stöd från den förstnämnda föräldern som barnet har rätt till.

Det avgörande är således inte enbart hur kostnaderna fördelas under respektive boendeperiod, utan om barnets samlade ekonomiska behov tillgodoses i förhållande till föräldrarnas ekonomiska förmåga och barnets rätt till en likvärdig ekonomisk standard.

HD, mål nr T 3506-12.