Utredning med anledning av domstols uppdrag

Endast i undantagsfall bör det bli aktuellt för domstolen att vända sig till ett ”annat organ” för att få någon utsedd.Rätten får ge riktlinjer för utredningen och ska bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska vara slutförd. Tiden bör som utgångspunkt inte sättas längre än fyra månader. Om det inte är olämpligt ska utredaren höra barnet och redovisa barnets åsikter för rätten samt lämna förslag till beslut (6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken).

Utöver vad som sagts nu saknas det i lag bestämmelser som anger vad utredningen närmare ska innehålla. Frågan om utredningen omfattning får i stället avgöras från fall till fall.MFoF:s allmänna råd HSLF-FS 2017:51 innehåller viss närmare vägledning avseende utredningens genomförande och de åtgärder som bör vidtas. Enligt råden bör utredaren hålla samtal med föräldrarna, vilket kan ske enskilt eller tillsammans. De allmänna råden anger vad föräldrarna bör informeras om samt vad samtalen ska handla om. Utredaren bör bl.a. ta reda på vardera förälders syn på barnets relation till respektive förälder, hur samarbetet med den andra föräldern fungerar och hur vårdnaden, boendet och umgänget bör lösas med utgångspunkt i barnets behov.

Utredaren bör ta reda på om det förekommit hot, missbruk, psykisk ohälsa eller andra problem i familjen samt vidare om barnet eller någon annan i familjen har utsatts för våld eller andra övergrepp eller om barnet olovligen har förts bort, hållits kvar eller på något annat sätt farit illa. Enligt de allmänna råden bör utredaren i så fall ställa frågor till föräldrarna om vad barnet har upplevt, om barnet självt har blivit utsatt och hur barnet har påverkats. De allmänna råden anger vidare att utredaren bör ta reda på hur föräldrarnas omsorgsförmåga har påverkats och vilka möjligheter de har att tillgodose barnets behov. I samtalet med föräldrarna bör, enligt de allmänna råden, också tas upp om det föreligger risk för att barnet kan fara illa.

Om en förälder uppger att den andra har ett missbruk, är våldsbenägen eller har annan svår problematik bör utredaren, enligt de allmänna råden, så snart som möjligt låta den andra föräldern bemöta uppgifterna. Enligt de allmänna råden bör utredaren även ha samtal med eventuell ny partner till någon av föräldrarna och ta rätt på dels vilken relation denne har till barnet, dels partnerns syn på föräldrarnas förmåga att samarbeta om barnet.

De allmänna råden anger att om utredaren kontaktar referenspersoner bör utredaren noga överväga syftet med kontakten. I första hand bör uppgifter tas in från personer som genom sin professionella roll känner barnet väl, t.ex. personal vid förskola, skola och fritidshem och utredaren bör vara återhållsam med att ta in uppgifter från släktingar och vänner. De allmänna råden anger att utredaren som regel bör intervjua en referensperson vid ett personligt sammanträffande och utredaren bör betona att det inte är referenspersonens ansvar att ta ställning i tvistefrågorna.

Det ska i det sammanhanget framhållas att Justitieombudsmannen (JO) i flera beslut förklarat att personal vid förskolor och skolor ska förhålla sig neutrala i tvister rörande vårdnad och umgänge, m.m. (se t.ex. JO 2006/07 s. 384 och JO beslut den 2 mars 2007 dnr 3028-2006).

Referenspersoner som inte hörs i sin egenskap av privatpersoner kan vara förhindrade att lämna ut uppgifter på grund av sekretess. Innan uppgifter lämnas ut ska således den som fått frågan om att lämna ut uppgifter ta ställning till om så kan ske, antingen med stöd av samtycke eller om det finns en sekretessbrytande bestämmelse som tillåter ett utlämnande. Avsaknaden av uppgiftsskyldighet för en referensperson gör att denne kan hänvisa till att det saknas förutsättningar för att lämna ut uppgifter.

Skyldigheten för en socialnämnd, som har tillgång till uppgifter av betydelse, att i samband med en utredning lämna ut uppgifter till den som genomför en utredning regleras i 6 kap. 20 b § föräldrabalken. En socialnämnd är således den enda aktören som har en uppgiftsskyldighet i nu aktuella sammanhang. Som vi har angett framgår det direkt av 6 kap. 19 § fjärde stycket föräldrabalken att om det inte är olämpligt ska den som utför utredningen höra barnet och redovisa barnets åsikter för rätten.

Det finns inte någon nedre åldersgräns för när barn ska ges möjlighet att komma till tals. Utgångspunkten måste vara att barn kan bilda åsikter. Lämplighetsbedömningen som ska göras tar alltså sikte på frågan om det i ett enskilt fall kan vara olämpligt att genomföra samtal med barnet, inte huruvida barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska beaktas även om barnet inte kan ge uttryck för en tydlig inställning i de frågor som ska prövas.

I undantagsfall kan det vara olämpligt att höra barnet. Om det framgår att ett barn är särskilt känsligt och barnets åsikter i de frågor som ska bedömas är väl dokumenterade sedan tidigare, t.ex. för att barnet nyligen har varit föremål för en liknande process eller hörts inom ramen för en nyss avslutad barnavårdsutredning, kan det vara olämpligt att höra barnet (prop. 2020/21:150 s. 149). Förhållandena i det enskilda fallet kan vara sådana att barnet av någon anledning inte vill framföra sina åsikter. Rätten att uttrycka sina åsikter är en möjlighet för barnet, inte en skyldighet. Barnets önskan om att inte framföra några åsikter ska därför respekteras och socialnämnden ska i en sådan situation inte försöka klargöra barnets inställning på något annat sätt (prop. 2020/21:150 s. 50).

Enligt MFoF:s allmänna råd HSLF-FS 2017:51 bör utredaren alltid inhämta uppgifter från socialtjänstens register avseende föräldrarna och eventuell ny partner. Som regel bör utredaren också hämta in uppgifter om föräldrarna och nya partner från polisens misstanke- och belastningsregister. 

Ds 2023:15 s. 355.