Befruktning med donerade könceller vid fler vårdinrättningar

Att tillåta befruktning utanför kroppen med donerade könsceller vid fler vårdinrättningar skulle förbättra förutsättningarna för att hjälpa ofrivilligt barnlösa. Det är dock viktigt att en befruktning utanför kroppen med donerade könsceller kan utföras under former som ger goda möjligheter till tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering. När sådana behandlingar först blev tillåtna ansågs det därför motiverat att ställa särskilda krav på tillgång till kompetens och forskning, något som endast universitetssjukhusen bedömdes kunna erbjuda. Avsikten var dock att efter en viss initialperiod överväga om behandlingarna skulle få utföras även vid andra vårdinrättningar (prop. 2001/02:89 s. 50 och 51). 

Av Socialstyrelsens rapport framgår att det i dag inte finns några skillnader i förlossningsfrekvens, flerbörder och graviditetsutfall mellan universitetssjukhus och andra vårdinrättningar. Det finns vidare, bl.a. genom kvalitetsregistret för assisterad befruktning, goda förutsättningar för tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering ur medicinskt och psykosocialt perspektiv för barn, föräldrar och donatorer.

Regeringen instämmer därför i Socialstyrelsens bedömning att det inte längre finns skäl att begränsa de vårdgivare som får utföra en befruktning utanför kroppen med ett donerat ägg eller donerade spermier till universitetssjukhusen. Sådana behandlingar bör således, med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg, få utföras även vid andra vårdinrättningar.

Socialstyrelsen och Svenska Sällskapet för Reproduktionsmedicin anser att andra vårdinrättningar än universitetssjukhusen även bör få utföra befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller. Enligt regeringen är det angeläget att det finns goda möjligheter för ofrivilligt barnlösa att få behandling. Begränsningar av vilka vårdgivare som får utföra en viss behandling bör upprätthållas endast om de är motiverade utifrån kraven på tillförlitlig kontroll, uppföljning och utvärdering.

Utifrån ett medicinskt perspektiv finns det inte några skillnader mellan en befruktning utanför kroppen med ett donerat ägg och en befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller. När det gäller den särskilda prövningen är det, som flera remissinstanser påpekar, viktigt att det finns tillräcklig kompetens hos vårdgivaren för att kunna genomföra de psykosociala bedömningarna. Enligt regeringen bör även andra vårdinrättningar än universitetssjukhusen kunna leva upp till dessa högt ställda krav. Här fyller också tillsynsmyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, en viktig funktion.

Sammantaget anser regeringen därför att även befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller, med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg, bör få utföras vid andra vårdinrättningar än universitetssjukhus. Som regeringen konstaterar i avsnitt 4.1 är det upp till varje vårdgivare att avgöra om det ska vara möjligt för ett kvinnligt samkönat par att donera befruktade ägg till varandra inom paret utan att det är medicinskt motiverat.

Som flera remissinstanser, bl.a. Smer och SKL, framhåller, skulle det, när fler vårdinrättningar får möjlighet att utföra befruktning utanför kroppen med donerade könsceller, finnas fördelar med ett gemensamt register för könscellsdonatorer. Det handlar bl.a. om att underlätta en tillförlitlig uppföljning av donatorer. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till om ett register för könscellsdonatorer bör upprättas. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen ser över sina föreskrifter och allmänna råd i syfte att anpassa dem till att fler vårdgivare kan få möjlighet att utföra befruktning utanför kroppen med donerade könsceller.

Källa:
Prop. 2017/18:155 s. 33.