Borde BuP ha inhämtat vårdnadshavarens samtycke till barnets samtalsbehandling?

JO
Dnr 3153

Ett barn i nedre tonåren bodde tillsammans med sin mamma. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnet. Skolhälsovården remitterade barnet till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning där barnet under en tid genomgick samtalsbehandling. Behandlingen inleddes i nära anslutning till att barnet hade fyllt 14 år. Vårdgivaren informerade inte fadern om behandlingen och inhämtade inte hans samtycke till den.

De centrala frågorna i ärendet är om vårdgivaren borde ha informerat fadern om behandlingen av barnet och inhämtat hans samtycke till den. Enligt JO måste som regel vård och behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin anses vara en vårdinsats av mer ingripande betydelse för ett barn.

När det gäller yngre barn krävs därför att barnets vårdnadshavare är överens om en sådan behandling. Beträffande äldre barn måste vårdgivaren noggrant överväga om barnet själv kan bestämma.

Enligt JO kan ett barn som är 14 år endast i undantagsfall anses ha uppnått den mognad som krävs för att överblicka konsekvenserna av att delta i en behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin. För ett barn i den åldern är utgångspunkten därför att behandlingen bara får ske med båda vårdnadshavarnas informerade samtycke.

I detta fall har JO inte underlag för att ifrågasätta mottagningens bedömning att barnet var tillräckligt moget att själv ta ställning till behandlingen och förfoga över sekretessen. JO har därför inte någon synpunkt på att faderns samtycke inte hämtades in eller att han inte fick information om samtalsbehandlingen.