Riskbedömningar är ett utvecklingsområde

Som 2002 års vårdnadskommitté konstaterade kan man dock inte blunda för att det förekommer att osanna uppgifter om övergrepp tas till av en förälder för att smutskasta den andra föräldern och för att själv vinna fördel i en process (se SOU 2005:43 s. 200 och 201). Detta kan få negativa konsekvenser genom att ett barn på felaktiga grunder i princip helt kan utestängas från kontakt med den ena av sina föräldrar. 

Vår undersökning tyder på att socialnämnden i betydligt större utsträckning än före 2006 års vårdnadsreform gör en riskbedömning när det finns anledning till det. Även tingsrätterna dokumenterar riskbedömningar i större utsträckning. Detta är givetvis en positiv utveckling. Dessutom är det troligt att myndigheterna gör riskbedömningar i ytterligare fall som inte alls dokumenteras eller endast dokumenteras indirekt, t.ex. genom ett konstaterande av att en förälder är lämplig som vårdnadshavare, boendeförälder etc.

Det förekommer sannolikt också att domstolar ibland, framför allt av hänsyn till föräldrar och barn, avstår från att uttryckligen uttala sig om ett missförhållande när det inte är helt nödvändigt för utgången i målet. Så skulle t.ex. kunna vara fallet i en situation där föräldrarna inte kan samarbeta och där ett äldre barn tydligt ger uttryck för att det vill bo hos den ena föräldern och inte ha något reglerat umgänge med den andra föräldern. I en sådan situation kan det sannolikt förekomma att domstolen avstår från att närmare utreda t.ex. en uppgift om missbruksproblematik eller psykisk ohälsa hos den förälder som oavsett hur det ligger till med den saken ändå inte bör bli boendeförälder.

Enligt vår bedömning måste det dock röra sig om ett fåtal undantagsfall där det ibland kan anses ligga i barnets bästa att inte tydligt dokumentera en riskbedömning. Normalt är det nämligen viktigt för parterna och andra att veta exakt vad domstolen grundat sitt avgörande på. Vi anser därför att det för domstolarna i större utsträckning än för närvarande finns anledning att dokumentera en riskbedömning.

Som vi tidigare konstaterat förekommer det att en uppgift om övergrepp får betydelse vid avgörandet om föräldrarna har förmåga att samarbeta. I en del av dessa fall görs ingen ordentlig riskbedömning i förhållande till barnet. Enligt vår bedömning får detta normalt anses vara en brist i domstolens redovisning av sina domskäl. Enligt vår bedömning finns det utöver behovet av en ökad dokumentation även behov av att höja riskbedömningarnas kvalitet. Det skulle bl.a. vara värdefullt om riskbedömningar i större utsträckning innehåller en tydligare och djupare analys av risken för att barnet far illa i det konkreta fallet.

Källa
SOU 2017:6 sid. 345.