Barnets rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med kan förenas med olika villkor och begränsningar. Om barnet har behov av det, får rätten besluta att en person som utses av socialnämnden ska medverka vid umgänget (umgängesstöd). Ett sådant beslut ska gälla för viss tid (6 kap. 15 c § föräldrabalken).
En av socialnämnden utsedd person som ska närvara vid umgänget har inte någon befogenhet att hindra en förälder från att föra bort barnet. Ett beslut om umgängesstöd kan därför inte motiveras med att risken för bortförande kan minska. Vidare är ett umgängesstöd avsett att vara en övergångslösning, vilket innebär att det bör beslutas endast i de fall då umgänget bedöms efter en viss tid kunna övergå till att ske utan sådant stöd.
Rätten kan också besluta att umgänget ska ske på annat sätt än genom att barnet och föräldern träffar varandra (6 kap. 15 § första stycket föräldrabalken). Kontakten kan då i stället ske via exempelvis brev, telefon eller digitala plattformar. Denna möjlighet bör användas endast i undantagsfall när omständigheterna utesluter annat umgänge (jfr prop. 2005/06:99 s. 55). Ett sådant umgänge främjar ju inte i samma utsträckning en nära och god kontakt med umgängesföräldern. Även barnets ålder, utveckling och inställning till umgängesformen måste vägas in vid bedömningen.
Ett beslut i en fråga om umgänge gäller tills barnet fyller 18 år. Det kan vid beslutstillfället vara svårt att förutse och beakta alla framtida förändringar som kan ha betydelse för umgängets utformning och omfattning. Bedömningen av vilket umgänge som är bäst för barnet bör därför ha sitt fokus på de närmaste åren.
Högsta Domstolen
2023-12-18
Mål nr T 4187-22
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
