Risken för bortförande eller kvarhållande

När det gäller frågor om vårdnad, boende och umgänge ska särskilt avseende fästas vid dels risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, dels barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a § andra stycket föräldrabalken).

Bedömningen av riskerna för barnet att ha umgänge med en förälder eller någon annan bör göras i två steg. Först bör det konstateras om en risk i ett visst hänseende föreligger och därefter hur stor risken är och om den kan hanteras. (Jfr prop. 2005/06:99 s. 42 f. samt Anna Kaldal, Parallella processer, 2010, s. 230 f.)

För att det ska anses finnas en risk för bortförande eller kvarhållande är det inte tillräckligt att umgängesföräldern har sitt ursprung i ett annat land och har anknytning till landet genom anhöriga eller på annat liknade sätt. Det måste finnas en mer konkret fara för bortförande. Exempel på omständigheter som kan utvisa en sådan konkret risk är faktiska åtgärder som framstår som vidtagna för att förbereda ett senare bortförande eller uttalanden som tyder på ett sådant syfte hos föräldern. (Jfr "Risken för bortförande I" NJA 1995 s. 727.)

Bedömningen av risken för bortförande eller kvarhållande utgör en prognos om framtida förhållanden. För att kunna bedöma risken måste domstolen först värdera redan inträffande händelser eller föreliggande omständigheter som talar för att risken kan komma att förverkligas. I fråga om sådana omständigheter bör det beviskrav som normalt gäller i tvistemål tillämpas.

När det har klarlagts vilka omständigheter som prövningen ska grundas på ska en bedömning göras av i vilken utsträckning dessa sammantagna talar för att ett bortförande eller kvarhållande kan komma att ske. Om prövningen leder fram till slutsatsen att det finns en beaktansvärd risk för bortförande eller kvarhållande och den risken inte i tillräcklig grad kan minskas genom att formerna för umgänget anpassas, utgör detta som utgångspunkt hinder mot umgänge med den förälder som kan befaras ha för avsikt att föra bort eller kvarhålla barnet.

En helhetsbedömning med hänsyn till samtliga omständigheter ska dock alltid göras utifrån vad som är barnets bästa. Det kan då finnas skäl att också väga in bl.a. hur tidigare umgänge har fungerat och hur komplicerat det skulle vara att återföra barnet till Sverige.

Högsta Domstolen
2023-12-18
Mål nr T 4187-22