Vägen till LVU - 1980

Under de år 1960 års BvL tillämpades var samhällsdebatten livlig i Sverige. De befintliga socialvårdslagarna – socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen – framstod som föråldrade. Lagarna ansågs återspegla ett patriarkaliskt synsätt där den enskilde med tacksamhet skulle ta emot de hjälpinsatser som myndigheterna erbjöd. Många av de situationer som lagarna skulle åtgärda ansågs strukturellt betingade och krav restes på att den sociala lagstiftningen måste bygga på en annan ideologisk grund som respekterade människans självbestämmande och personliga integritet.

Publicerad - 28 januari 2018, redigerad - 07 augusti 2024

Socialutredningen fick i uppdrag att reformera den sociala vårdlagstiftningen vilket kom att resultera i socialtjänstlagen (SoL), lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). De nya lagarna trädde i kraft den 1 januari 1982.

Socialtjänstreformen betonade service och frivillighet. När det gällde barn och ungdomar fanns en enighet om att tvång inte helt kunde avvaras, därför krävdes en kompletterande tvångslag. Medan BvL hade betonat skyddet för barnen (mot föräldrarna eller mot dem själva) är det i LVU vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt som utgör grund för samhällets tvångsingripande.

LVU innebar en fortsatt uppdelning i miljö- och beteendefall. Vård i miljöfallen skulle beredas den unge om brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet medförde fara för hans eller hennes hälsa eller utveckling. I beteendefallen skulle vård beredas den unge om han eller hon utsatte sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara.

I princip avsåg reglerna om tvång barn upp till 18 år. I beteendefallen fick vård dock även beredas den som hade fyllt 18 men inte 20 år om vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt var uppenbart lämpligare än annan vård. Beslutanderätten vid tvångsomhändertagande överfördes i och med 1980 års LVU till förvaltningsrätterna (förutom omedelbart omhändertagande) för att handläggningen skulle bli mer enhetlig.

Genom LVU infördes också regeln att alla beslut om tvångsomhändertagande skulle prövas av domstol, inte bara de i vilka något samtycke till verkställighet inte hade erhållits. Taleberättigad var vårdnadshavarna, men även den unge själv under förutsättning att han eller hon fyllt 15 år.

Inledningsvis fanns det ingen motsvarighet i 1980 års LVU till de förebyggande tvångsvisa åtgärderna i BvL. Från och med den 1 januari 1985 infördes dock regler om öppenvårdstvång i beteendefallen. De innebar att socialnämnden på ett tidigt stadium i före- byggande syfte kunde besluta att den unge skulle hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

Källa:
SOU 2015:71 s. 156

Kategori: LVU

Lägg till artikeln i dina kanaler