Lagens tillkomst motiverades bl.a. med industrialiseringens inverkan på föräldrarnas förmåga och villighet att fostra sina barn. Barnen lämnades vind för våg, utsatta för stadens frestelser och utan den föräldraauktoritet de behövde, med risk att bli ”vanartiga”. Enligt lagen kunde kommunen tillsätta en särskild barnavårdsnämnd eller låta folkskolestyrelsen eller skolrådet ansvara för nämndens uppgifter.
Lagen var tillämplig för barn under 15 år och skilde mellan de barn som i sedligt avseende var försummade men som ännu inte utvecklat någon vanart och de som redan var så vanartade att hemmets och skolans uppfostringsmedel befanns otillräckliga för deras tillrättaförande.
För den första gruppen kunde nämnden tilldela vårdnadshavarna en allvarlig förmaning och för den andra gruppen kunde nämnden tilldela barnet en allvarlig varning och även lämplig aga. För bägge grupperna kunde nämnden utse en övervakare. Om åtgärderna visade sig vara gagnlösa hade nämnden rätt att skilja barnet från hemmet.
Beslutet skulle underställas länsstyrelsens prövning om barnets föräldrar eller målsman inte samtyckte till placeringen.
Källa:
SOU 2015:71 s. 154
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
