Rätten att få veta ägg- och spermagivarens identitet

Barnets rätt att få kännedom om sitt ursprung är numera väl etablerad. Det finns inte skäl att behandla äggdonation och donation av spermier för befruktning utanför kroppen på annat sätt än spermadonation vid insemination.

Utgångspunkten är därför att barn som föds efter befruktning utanför kroppen där antingen ägget eller spermien som befruktat ägget härrör från någon annan än dess föräldrar skall ha samma rätt till information som barn som fötts efter givarinsemination. Detta innebär att uppgifter om givaren skall antecknas i en särskild journal som barnet, när det har uppnått tillräcklig mognad, självt skall ha rätt att ta del av utan hinder av sekretess.

Regeringen anser att det är viktigt att barnets rätt att få reda på sitt ursprung respekteras. Sett ur barnets perspektiv är det dock viktigt att informationen kommer barnet till del på ett sätt som är till gagn för dess utveckling. Jämförelser går här att göra med de erfarenheter som finns från adoptionsområdet.

En allmän uppfattning inom forskningen på detta område är att det är av största vikt för adoptivbarnets utveckling att det får reda på att det är adopterat och att det är adoptivföräldrarna själva som talar om det. En av anledningarna till att föräldrarna när det är lämpligt själva bör berätta för sitt barn om dess ursprung är att det för adoptivbarn, liksom för alla andra barn, är viktigt att ha ett ärligt och tillitsfullt förhållande till sina föräldrar.

Som Sveriges Psykologförbund påpekar i sitt remissvar är ett garanterat sätt att göra familjelivet komplicerat och svårhanterligt att låta det vila på hemligheter och halvsanningar i väsentliga frågor. Barn är i allmänhet bra på att uppfatta subtila signaler från sin omgivning och då i synnerhet från sina föräldrar.

Ett ytterligare skäl till att föräldrarna själva tidigt bör berätta för barnet om dess ursprung är den kris som kan utlösas av oplanerade och ofrivilliga avslöjanden om tillkomsthistorien. Svårhanterliga känslor av att ha utsatts för ett svek från föräldrarnas sida som då kan följa torde vara likartade oavsett om det rör sig om ett hemlighållet adoptionsförhållande eller spermie- eller äggdonation. Viktigt är här, som Sveriges Psykologförbund påpekar, att det i regel inte är sanningen i sig som är traumatiserande utan att ha blivit undanhållen sanningen.

Huruvida barnet verkligen får information om sitt ursprung beror i praktiken på om föräldrarna väljer att berätta.

Erfarenheterna från givarinseminationer tyder på att så ofta inte är fallet. Av en nyligen genomförd studie (Får barn veta? Barn som fötts efter givarinsemination, SoS-rapport 2000:6) där samtliga föräldrar till barn som fötts efter givarinsemination tillfrågats om de berättat för barnet om dess ursprung framgår att endast runt 10 procent av dem som svarat hade berättat för barnet att det tillkommit genom givarinsemination. Ungefär 40 procent uppgav att de hade för avsikt att berätta för barnet i framtiden. Cirka 20 procent svarade att de inte tänkte berätta för barnet och 10 procent var tveksamma. Ungefär 20 procent uttalade sig inte om hur de hade tänkt inför framtiden.

Mot bakgrund av de nedslående resultaten i studien har bland remissvaren framförts olika förslag till hur barnets rätt till sitt ursprung kan stärkas. Bl.a. har föreslagits att uppgift om donationen skulle införas i folkbokföringen.

Donatorn är inte att betrakta som förälder till barnet och donationen har inte i något hänseende betydelse för barnets rättsliga status. Tvärtom är utgångspunkten för dagens lagstiftning att den sociale fadern är den rättslige fadern. Detta talar emot att uppgift om donationen skulle registreras i folkbokföringen. Vad som ändå skulle kunna tala för en registrering i folkbokföringen är om detta skulle vara till gagn för barnet.

Ett barn som, när det nått tillräcklig mognad, själv vill efterforska sitt ursprung har enligt lagen (1984:1140) om insemination möjlighet att göra det. Barnet har härvid även rätt att få hjälp av socialnämnden. Ett barn som aktivt vill efterforska sitt ursprung har således redan enligt de nu gällande reglerna beträffande insemination möjlighet att göra det även om föräldrarna inte har berättat om dess tillkomst.

Frågan om införandet av en särskild registrering i folkbokföringen (då hos pastorsämbetet) diskuterades redan i samband med införandet av inseminationslagen och regeringen finner nu, liksom det föredragande statsrådet gjorde då, att en sådan registrering inte skulle fylla någon egentlig funktion.

Regeringen anser dock att det, i förhållande till vad som hittills gällt beträffande insemination, bör förtydligas att även de barn som inte säkert vet om de har kommit till genom befruktning utanför kroppen där antingen ägget eller spermien har kommit från någon annan än dess föräldrar, har rätt att söka sitt genetiska ursprung och att socialnämnden skall vara skyldig att hjälpa även dessa barn på motsvarande sätt.

Prop. 2001/02:89 s. 47.