Ägg- eller spermiedonation

Användning av sperma från en utomstående man är sedan lång tid tillåtet i samband med insemination. Kvinnans make eller sambo blir då far till barnet även om han inte är dess genetiske förälder.

Att utanför kvinnans kropp befrukta hennes ägg med spermier från en utomstående man kan vara aktuellt för de par där kvinnan kan producera ägg men har medicinska hinder för en befruktning i den egna kroppen och mannen saknar eller har en nedsatt spermieproduktion.

Indikationerna för äggdonation varierar men gemensamt för dem alla är avsaknad av eller defekt äggstocksfunktion. Sådana indikationer kan vara för tidig menopaus, bortopererade äggstockar samt oförmåga att producera ägg. Att använda ägg från en annan kvinna kan också aktualiseras av att den kvinna som skall genomgå behandling har anlag för en allvarlig ärftlig sjukdom.

Frågan om äggdonation togs upp redan av Inseminationsutredningen. I betänkandet Barn genom befruktning utanför kroppen (SOU 1985:5) framhölls att metoden att flytta ägg från en kvinna till en annan i så hög grad har karaktär av teknisk konstruktion för att lösa ett barnlöshetsproblem att den är ägnad att skada människosynen. Utredningen ansåg därför att denna form av befruktning inte var etiskt godtagbar. I förarbetena till lagen om befruktning utanför kroppen (prop. 1987/88:160) anslöt sig föredragande statsrådet till denna syn.

Statens medicinsk-etiska råd konstaterade år 1987 i sitt yttrande över utredningens förslag att man inte ser någon avgörande skillnad mellan spermiedonation och äggdonation ur genetisk synpunkt. Både ägg och spermier behövs och är lika viktiga för att en ny individ skall bli till. Rådet ansåg det därför principiellt riktigast att ur etisk synpunkt jämställa spermiedonation och äggdonation. Rådet framhöll emellertid att starka skäl talade för en restriktiv hållning och avstyrkte därför befruktning utanför kroppen kombinerad med spermiedonation eller äggdonation.

I sin rapport om assisterad befruktning år 1995 är Medicinsk-etiska rådet av den åsikten att befruktning utanför kroppen med ägg från kvinnan själv men spermier från en utomstående man är etiskt godtagbar och bör tillåtas under förutsättning att det blivande barnet får kännedom om tillkomstsättet och ges möjlighet att ta reda på den genetiska faderns identitet.

I detta fall är det genetiska sambandet mellan föräldrarna och barnet delvis bevarat. Från barnets, föräldrarnas och spermiegivarens synpunkt torde metoden inte, enligt rådet, skilja sig från givarinsemination i allmänhet. I båda fallen är modern genetisk mor till barnet. Metoden kan motiveras och avgränsas på samma sätt som enbart givarinsemination respektive befruktning utanför kroppen i andra fall.

Rådet föreslår också att ägg från en annan kvinna skall få användas om spermien kommer från mannen i paret som skall genomgå behandling om det finns strikt medicinska grunder och kvinnan som skall genomgå behandling är i fertil ålder. Endast ägg från en myndig kvinna som givit sitt skriftliga samtycke skall få användas. Ägg från avlidna kvinnor bör inte användas för befruktning. Även i detta fall är det genetiska sambandet mellan föräldrar och barn delvis bevarat eftersom mannen är barnets genetiske far. Modern är inte barnets genetiska mor men eftersom hon genomgått graviditeten och fött barnet kan hon enligt rådet ses som barnets biologiska mor.

Rådet konstaterar att de ofrivilligt barnlösa kvinnor som söker hjälp för sin infertilitet kan förmodas ha lika starka önskemål om att få ett barn oavsett vad som orsakar barnlösheten. Behandlingar där befruktningen sker utanför kroppen är både då ägget är kvinnans eget och då en annan kvinnas ägg används insatser som görs för att komma till rätta med medicinska hinder för de naturliga livsprocesserna. Rådet menar att det är svårt att finna skäl för att medicinska hinder skall värderas olika, om man kan anta att det barn som föds ges likvärdiga förutsättningar.

Ägg eller spermier som kommer från andra än paret som skall genomgå behandling bör kunna användas

Förslagen i departementspromemorian har utgått från Statens medicinsk-etiska råds resonemang. Resonemanget har inte mött motstånd från remissopinionen.

Barnet får ett delvis bevarat genetiskt samband med föräldrarna om ägget kommer från en annan kvinna än modern, men spermien kommer från fadern. Mannen är barnets genetiske far. Modern är inte barnets genetiska mor, men eftersom hon genomgått graviditeten och fött barnet är hon att se som barnets mor. Barnet växer upp i ett parförhållande och får både en mor och en far. Det är önskat och framfött av den kvinna som blir dess mor. Även då ägget kommer från modern, men spermien kommer från en annan man än fadern får barnet ett delvis genetiskt samband med föräldrarna.

Mot denna bakgrund anser regeringen, liksom Statens medicinsk-etiska råd, att det är svårt att finna skäl för att medicinska hinder för befruktning skall värderas olika beroende på orsaken till den ofrivilliga barnlösheten. Behandling där befruktningen sker utanför kroppen görs för att komma till rätta med medicinska hinder för befruktning på naturlig väg både då ägget är kvinnas eget och när det kommer från en annan kvinna.

Behandling där befruktningen sker utanför kroppen med ägg från kvinnan själv och spermier från en utomstående man torde inte nämnvärt skilja sig från givarinsemination. Regeringen ansluter sig således till Statens medicinsk-etiska råds resonemang och menar att behandling där befruktningen sker utanför kvinnans kropp och antingen spermien eller ägget kommer från utomstående skall tillåtas. '

Den nu föreslagna utvidgningen skall omfattas av straffbestämmelsen som idag finns i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Den innebär bl.a. att den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning bryter mot bestämmelsen om att införande i en kvinnas kropp av ett ägg som har befruktats utanför kroppen endast får ske om kvinnan är gift eller sambo, maken eller sambon skriftligen har samtyckt och ägget har befruktats med makens eller sambons spermie, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Särskild prövning m.m.

Förutsättningarna för att vid befruktning utanför kroppen använda spermier eller ägg som kommer från utomstående bör motsvara vad som gäller vid givarinseminationer. Den ansvarige läkaren skall således pröva om det med hänsyn till parets medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att befruktningen äger rum. Befruktningen skall endast få äga rum om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.

Även underlag för en psykosocial prövning måste således finnas. Även om ansvaret för en eventuell behandling ligger på läkaren kan även andra delar av sjukhusets kompetens, exempelvis kuratorer, behöva utnyttjas vid denna utredning. Att mer än en person medverkar i utredningen är även en fördel i sig. Det ankommer på Socialstyrelsen att bedöma vilka allmänna råd som kan behövas för denna verksamhet. Behovet av en psykosocial utredning berörs även i avsnitt 6.4.3.

En fråga som aktualiseras vid äggdonation är möjligheterna att behandla kvinnor som passerat den ålder då kvinnors fertilitet normalt avtagit. Om ett ägg från en annan kvinna kan användas vid befruktning utanför kroppen är det tekniskt möjligt även för kvinnor som passerat denna ålder att bli mödrar.

En utgångspunkt för regeringens förslag att antingen ägget eller spermien skall kunna komma från andra än det par som skall genomgå behandling för befruktning utanför kroppen är att detta görs för att komma tillrätta med medicinska hinder för de naturliga livsprocesserna. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan könen som inte kan förbigås.

Män kan, till skillnad från kvinnor, bli fäder på naturlig väg långt upp i åren. En kvinnas fertilitet avtar däremot snabbt efter 40 års ålder och försvinner normalt helt mellan 45 och 50 års ålder. De individuella variationerna är emellertid stora. Det är viktigt att medicinsk behandling av ofrivillig barnlöshet inte används på ett sätt som strider mot dessa förutsättningar.

I departementspromemorian föreslogs att befruktade ägg inte skulle få införas i en kvinnas livmoder om kvinnan var äldre än 42 år om det inte förelåg synnerliga skäl. Denna regel föreslogs gälla vid all behandling med befruktning utanför kroppen, dvs. även sådan där kvinnans eget ägg används.

Flertalet remissinstanser anser att det vore fel att lagfästa en bestämd ålder efter vilken ett ägg som befruktats utanför kroppen inte får införas i en kvinnas kropp. Det har anförts att även faderns ålder har betydelse. Mot bakgrund bl.a. av de stora individuella variationer som förekommer för tid för menopaus, dvs. då menstruationen definitivt upphör, anser inte heller regeringen att en i lagen angiven absolut åldersgräns för kvinnan är ett lämpligt sätt att förhindra olämpliga behandlingar.

Såväl kvinnans som mannens ålder skall beaktas i den ovan föreslagna särskilda prövningen som skall ske i de fall där ett annat ägg än kvinnans eget eller en spermie från en annan man än hennes make eller sambo skall användas vid befruktningen. Denna prövning skall ske med utgångspunkt från det blivande barnets intresse.

När det gäller parets ålder kan en jämförelse göras med den bedömning som görs vid adoptioner av små barn. Det ankommer på Socialstyrelsen att överväga vilka allmänna råd som kan behövas för lämplighetsprövningen. Socialstyrelsen har också som tillsynsmyndighet ansvar att följa upp verksamheten.

Regeringen anser inte att det finns skäl att införa en åldersbegränsning i de fall där särskild prövning inte skall ske, dvs. då ägget som används är kvinnans eget och spermien som befruktar det kommer från hennes make eller sambo.

Om läkaren nekar ett par behandling skall paret kunna begära att Socialstyrelsen prövar frågan. Så är idag fallet vid givarinseminationer enligt lagen (1994:1140) om insemination.

Enligt Lagrådet finns det goda skäl som talar för att ett beslut i denna fråga rör en sådan civil rättighet som avses i artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och att Socialstyrelsens beslut därför skall kunna prövas av domstol. Detsamma gäller i de fall som avses i 3 § andra stycket inseminationslagen.

Regeringen kan ansluta sig till Lagrådets uppfattning. En rätt till domstolsprövning bör därför införas i de nu angivna fallen. Socialstyrelsens beslut bör få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.

Det bör i sammanhanget erinras om att den prövning som skall ske i dessa fall är en psykosocial bedömning av makarnas eller de samboendes lämplighet som föräldrar med utgångspunkt från det blivande barnets intresse.

Prop. 2001/02:89 s. 37.