Rättslig reglering om upphävande av faderskap och kraven på identifiering av en svarande

Faderskapet för moderns make kan hävas under vissa förutsättningar som anges i 1 kap. 2 § FB. Om det är utrett att modern har haft samlag med en annan man än maken under tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har kommit till av den andre kan faderskapet hävas. Detsamma gäller om det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen i äktenskapet inte är barnets far.

Faderskapet kan vidare hävas om barnet har tillkommit före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det inte är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra under tid då barnet kan ha tillkommit. Domstolen kan i dessa fall således förklara att mannen i äktenskapet inte är far till barnet. Ett presumerat faderskap kan också hävas genom att mannen i äktenskapet godkänner en annan mans bekräftelse av faderskapet (andra stycket).

Av ordalydelsen i paragrafen framgår att beviskravet för att kunna bifalla en sådan talan är högt. Frågan om vilket beviskrav som närmare ska gälla i mål om hävande av faderskap när rättsgenetisk undersökning inte kan genomföras kan emellertid inte anses klarlagd (jfr HD:s beslut den 25 november 2015 i mål nr Ö 4987-15).

Av 33 kap. 1 § RB framgår vad en ansökan om stämning ska innehålla och av bestämmelsen följer att vissa uppgifter ska lämnas om en enskild svarande. (Se vidare Peter Fitger, m.fl., Rättegångsbalken m.m., JUNO, 2020-05-27, kommentaren till bestämmelsen.) Av 42 kap. 3 § följer att om en stämningsansökan inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig ska rätten förelägga kärandena att avhjälpa bristen.

Av 42 kap. 4 § RB framgår att om käranden inte följer ett föreläggande enligt 3 § ska ansökningen avvisas om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Av andra stycket följer att ansökningen också ska avvisas om det är uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning.

En talan måste alltid riktas mot en viss fysisk eller juridisk person. En svarande ska vara på ett tillfredsställande sätt identifierad i den mening att det går att fastställa vem domen avser. Skälet för detta får anses vara att en dom där det inte med säkerhet går att fastställa vem domen avser har så oklar innebörd att det inte finns ett befogat intresse att föra en rättegång. En brist i detta avseende innebär att rättegångshinder föreligger. (Jfr NJA 1983 s. 639.)

HD har i mål om fastställande av faderskap framhållit att det kan finnas skäl att skilja på faderskapet ur processuellt och materiellt hänseende (se NJA 2017 s. 474 p. 11). En preliminär prövning i sakfrågan bör alltså inte göras vid prövningen av förutsättningarna för att tillåta den väckta talan. Det kan också konstateras att det vid fastställande av faderskap i praxis har godtagits relativt knapphändiga uppgifter om svarandens identitet (jfr t.ex. RH 2000:55 och Svea hovrätts dom den 27 november 2015 i mål T 2390-15).

Uppgifterna i folkbokföringen avseende faderskap har i och för sig ingen konstituerande effekt. Normalt sett bör domstolen ändå kunna utgå från att Skatteverkets registrering av uppgifter i folkbokföringsregistret angående faderskap är korrekta, så länge inte det framkommer uppgifter som talar däremot (jfr NJA 2017 s. 430 p. 23).

Vid talan om upphävande av faderskapet framstår det därmed inte som ändamålsenligt att tillämpa ett beviskrav avseende den registrerade faderns identitet som är högre än det som tillämpades vid registreringen eller fastställandet av faderskapet. I dessa fall finns en man registrerad som far till barnet och det kan därför inte anses föreligga någon osäkerhet om vem talan avser. Kravet på identifiering i processuell mening bör som huvudregel således redan på grund av denna omständighet anses uppfyllt.

Barnet skulle i annat fall i princip berövas möjligheten att föra talan om att upphäva ett faderskap som enligt barnets mening är materiellt felaktigt. Ett sådant förhållande skulle framstå som oförenligt med artikel 8 i Europakonventionen (rätten till skydd för privat- och familjeliv) samt artiklarna 3 och 7 i Barnkonventionen (principen om barnets bästa och barnets rätt att, så långt det är möjligt, få reda på vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad, jfr även NJA 1997 s. 764).

I praxis förefaller också domstolen som huvudregel anse att kravet på identifiering av den registrerade fadern i processuell mening är uppfyllt genom registreringen i folkbokföringen (jfr t.ex. NJA 2018 N 15 och Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 17 maj 2016 i mål T 1268-15).

För det fall svaromål skulle inkomma, kan det uppstå fråga om den man som anmält sig som svarande är densamme som den registrerade fadern. Frågan kan under sådana förhållanden behöva utredas ytterligare. Eftersom det rör sig om en indispositiv talan, åligger det i sådant fall ytterst domstolen att se till att erforderlig utredning inhämtas (jfr NJA 2017 s. 430).

HD, mål nr Ö 5254-19.