Adoption blir en sista utväg för att säkra barnets rätt. Adoption framstod allt oftare som en alltför drastisk lösning för att säkra barnets rätt till god omsorg. Adoption har aldrig varit en barnskyddsinsats i svensk rätt; fosterhemsplacering var alltid första steget vid insatser till ett barns skydd, inte adoption. Stora insatser gjordes och görs fortfarande för att barn ska kunna tas om hand av sina ursprungliga föräldrar.
Antalet barn födda i Sverige som lämnades för adoption minskade och blicken riktades mot barn födda i andra länder. Internationella adoptioner ökade i omfattning i början av 1960- talet. Framväxten av internationell adoption föranledde en omfattande diskussion om vilken hållning som skulle intas till företeelsen. Mot slutet av 1960-talet var ändå den allmänna uppfattningen att internationell adoption var något som inte kunde stoppas och som inte heller borde motarbetas.
Däremot borde denna typ av adoption regleras vilket skedde genom den första lagen om internationell adoption från 1971. Även om utgångspunkten för den svenska regleringen var att underlätta för svenska medborgare att adoptera barn från utlandet var den bakomliggande tanken ytterst att tillgodose barns bästa. Någon utförligare beskrivning av vad detta innebar gavs dock inte i lagens förarbeten.
Utgångspunkterna för regleringen var till stora delar densamma som slagits fast rörande nationell adoption; att genom en adoption ge barnet en familj, och därigenom omsorg, något som setts som det avgörande för ett barn. Av stor vikt var också att förhindra att barn blev föremål för handel och att barnen fick goda hem. Andra intressen som barnet kunde ha uppmärksammades men förefaller inte ha fått något större genomslag vid bedömningen av om adoption skulle medges.
Barnet sågs fortsatt primärt som mottagare av vuxnas omsorger och inte som ett självständigt rättssubjekt med flera olika intressen vid sidan av rätten till god omsorg. Föräldrars önskan att få barn i kombination med barnets rätt till familj, var på många sätt styrande för utvecklingen. Det betonades dock återkommande att adoption handlar om ett barns rätt att få föräldrar, inte tvärtom.
Under 1980-talet kommer dock flera av barnets intressen att uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare. Barnets rätt till kännedom om sitt ursprung lyfts fram. Adoptivföräldrarnas ansvar för att ge barnen vetskap om sin bakgrund betonades. Det blev så småningom också uppenbart att internationellt adopterade hade en särskild situation som behövde särskild uppmärksamhet och åtgärder.
Internationellt adopterade barns mående uppmärksammades genom ett flertal studier under 1980-talet. Samtidigt underströks att det var förhållandevis få barn som hade svåra problem.
Förnyade studier i mitten av 1990-talet visade att utlandsfödda adoptivbarn hade särskilda behov av psykiatrisk vård. Resultaten förefaller dock inte ha föranlett några åtgärder. Föräldrarnas kompensatoriska förmågor lyftes fram och det betonades att de flesta adopterade mådde bra. En massiv information om de svåra sidorna av adoption antogs innebära risker för adoptionsverksamheten. Önskemål från adopterade om särskilt stöd förblev obesvarade.
Studier om internationellt adopterade i början av 2000-talet bekräftade tidigare slutsatser att internationellt adopterade barn löpte större risk än genomsnittsbefolkningen att utveckla psykiska symptom och missbruk som krävde sjukhusvård. Studier av detta slag ansågs emellertid visa bristande respekt och stigmatiserande av gruppen adopterade genom att beskriva dem som det gick sämst för.
SOU 2025:61
Lägg till artikeln i dina kanaler
Senaste artiklarna med samma ämne
