Starka skäl krävs för att hemlighålla barns vistelseort

Högsta Förvaltningsdomstolen
2017-06-20
Målnummer 4239-16

Ordföranden för en nämnd i Göteborg beslutade att för föräldrarna hemlighålla vistelseorten för en pojke född 2008 som var omhändertagen enligt LVU. Sedan pappan överklagat upphävde förvaltningsrätten beslutet, men kammarrätten ansåg sedan istället att vistelseorten skulle hemlighållas. Enligt kammarrätten kunde vården försvåras om pappan kände till vistelseorten.

Pappan överklagade återigen och nu har Högsta förvaltningsrätten ändrat utgången och fastställt att vistelseorten inte ska vara hemlig. 14 § LVU ger en möjlighet att besluta om att den unges vistelseort inte ska röjas för föräldrarna. Ett sådant hemlighållande kräver att det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården och för barnets bästa. Det krävs alltså starka skäl för det (prop. 1989/90:28 s. 74).

Enligt HFD kan endast en misstanke om att en förälder inte kommer att respektera ett beslut om umgängesbegränsning inte leda till att vistelseorten hålls hemlig. Det måste istället krävas konkreta omständigheter, som att en förälder tidigare har trotsat ett sådant beslut, som talar för det. Eller att det finns ett väl underbyggt antagande om att så kommer att ske.

Av utredningen i målet framgår att pojken har varit omhändertagen i över tre år men att pappan under den tiden inte har försökt att kontakta sonen eller något av hans jour- eller familjehem. Det har heller inte framkommit att pappan inte har respekterat den faktiska begränsningen av umgänget med sonen eller att han har agerat för att ingripa i vården.

HFD finner slutligen att utredningen i målet inte visar att det finns sådana starka skäl som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort för en förälder.

Källa:
Zeteo Nyheter