JO. Dnr 3510-2011

Sammanfattning

Sedan faderskapet till ett barn fastställts genom bekräftelse framförde en annan man (J) till Arbete- och välfärdsnämnden att det var han som var far till barnet. Nämnden inledde en faderskapsutredning. Under utredningen blev det klarlagt att J. var barnets far.

När socialnämnden ställs inför frågan om en faderskapsbekräftelse eventuellt är oriktig, har socialnämnden inte någon självständig rätt att besluta om eller hos rätten ansöka om förordnande om blodundersökning eller annan undersökning. Skulle det efter det att faderskapet blivit fastställt komma till nämndens kännedom att en man, som inte tidigare har varit föremål för sådan undersökning, har haft samlag med modern under konceptionstiden, kan nämnden verka för att de berörda frivilligt genomgår en rättsgenetisk undersökning. Nämndens uppgift i ett sådant fall är emellertid endast rådgivande/stödjande.

I beslutet riktas ingen kritik mot att nämnden aktivt verkade för att fastställa faderskapet till ett barn. Däremot anför JO bl.a. att nämnden under sitt arbete med faderskapsfrågan synes ha utgått från att nämnden hade andra och längre gående befogenheter än de som nämnden har när riktigheten av en faderskapsbekräftelse ifrågasätts. Nämnden borde därför inte ha inlett någon utredning utan borde ha stannat vid att ge råd och stöd till de berörda.

Nämnden kan inte undgå kritik för sitt sätt att hantera saken.