JO
Dnr 3233-2018

Inom ramen för utredningar om två syskon hämtade en socialsekreterare syskonen i förskolan och tog med dem till en lokal som tillhörde socialtjänsten. Vårdnadshavarna hade inte samtyckt till detta. Socialsekreteraren kontaktade därefter barnens respektive far, men tog inte någon kontakt med barnens mor. Barnen överlämnades sedan till sina pappor.

I en utredning om ett barn får barnet höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (11 kap. 10 § socialtjänstlagen).

JO konstaterar att bestämmelsen inte ger socialnämnden rätt att hämta ett barn och ta med barnet till en plats som nämnden bedömer lämplig för samtal. För att nämnden ska kunna hämta ett barn krävs att barnets vårdnadshavare eller en annan företrädare för barnet har samtyckt till åtgärden. Nämnden kan under vissa förutsättningar hämta ett barn med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

I det aktuella fallet hade vårdnadshavarna inte samtyckt till hämtningen av barnen och barnen var inte föremål för ingripande med stöd av LVU. Nämndens åtgärd saknade således lagstöd.

Ett barns vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter, t.ex. om barnets boende (6 kap. 11 och 13 §§ föräldrabalken). Det är således inte en uppgift för socialtjänsten att besluta var ett barn ska bo. Om ett barn vårdas med stöd av LVU bestämmer nämnden var barnet ska vistas under vårdtiden.

I beslutet konstaterar JO att nämndens hantering fick till följd att barnen i stället för att bo kvar hos sin mor kom att bo tillsammans med sina pappor. Om nämnden bedömde att det inte var till barnens bästa att bo hos modern borde den ha samrått med samtliga vårdnadshavare och försökt hitta lösningar på var barnen skulle bo den närmaste tiden. Så skedde inte. JO konstaterar att hanteringen även stod i strid med kraven på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen.

Nämnden får allvarlig kritik för bristerna i handläggningen av barnens ärenden.

Whatsapp