Frågor och Svar

Mister min mamma den "rättsliga" rollen som min mamma, om min styvpappa blir min adoptivpappa? 

Svar:

En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person. Adoptionen innebär att det skapas ett familjerättsligt förhållande mellan adoptivföräldern, även kallad adoptanten (den som adopterar), och adoptivbarnet (den som adopteras).

Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Det rättsliga bandet mellan barnet och föräldrarna klipps således av. Till exempel när det gäller frågor som arv och underhållsskyldighet.

En adoption innebär däremot ingen familjerättslig förändring i relationen till din mamma. Hon förblir din mamma i alla avseenden, oavsett om du är vuxen eller ett omyndigt barn.

Din styvpappa kan bli din pappa genom en så kallad vuxenadoption. Det är också han som ska skicka in en ansökan om adoptionen till tingsrätten som prövar om den är lämplig eller inte.

Förutsättningen för att adoptionen ska gå igenom är att det finns en särskild anledning till en adoption med hänsyn till det personliga förhållandet mellan din styvpappa och dig.

Domstolen tar hänsyn till om din styvpappa har uppfostrat dig och/eller om adoptionen avser att bekräfta om er relation motsvarar den mellan barn och förälder. Det finns inga blanketter på domstolsverket för detta ändamål, din styvpappa får själv formulera en ansökan på ett dokument, antingen för hand eller på en dator. Till ansökan ska bifogas ditt och hans personbevis. Vidare ska en ansökningsavgift betalas.

Vid osäkerhet om det praktiska bör ni kontakta tingsrätten där ni bor.

Utredningen kallas vanligen för adoptionsutredning, hemutredning eller medgivandeutredning. Den genomförs med stöd av 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (SoL) med hänvisning till 6 kap. 12 § SoL.

Utredningen ska i första hand ge socialnämnden ett beslutsunderlag som kan leda till att sökanden, vilket kan vara två makar, två registrerade partners, eller en ensamstående kvinna, får nämndens medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption.

Utredningen utgör också en beskrivning av sökanden för dem som handlägger frågan i barnets hemland.

Utredningarna handläggs vanligen på socialtjänstens familjerätter. De kan utföras på olika sätt men gemensamt är att sökanden genom intervjuer får redogöra för sina personliga förhållanden, lämna läkarintyg, samt att man kontrollerar förekomst i polisregister och socialregister.

Utredningen ska innehålla en redogörelse för följande förhållanden.

Tidpunkt för ansökan, sökandens tidigare och nuvarande förhållanden, hälsotillstånd, personlighet och intressen, religion och livsåskådning, äktenskap och samlevnad, motiv till adoptionen, inställning till barn och ungdom, referenser samt en sammanfattning och bedömning.

Normalt tar utredningen omkring fyra månader att utföra. Denna tid kan vara nödvändig för att förbereda sökanden på internationell adoption.

Sedan 2005 ska den som vill adoptera ett barn från utlandet ha genomgått föräldrautbildning innan socialnämnden kan lämna medgivande. Sökanden bör ha genomgått utbildningen innan medgivandeutredningen påbörjas. Kommunen är skyldig att anvisa till lämplig utbildning.

När socialnämnden tar ställning till en ansökan om medgivande, brukar nämnden sällan avslå den. Om socialnämnden ändå skulle avslå ansökan kan beslutet överklagas till förvaltningsrätten.

Vid en internationell adoption, när det gäller ett specifikt land, bör man först kontakta en auktoriserad adoptionsorganisation som har kontakt med det specifika landet för att få information. Det land du nämner saknar tyvärr en sådan organisation.

Då det förefaller handla om en enskild adoption bör ni kontakta därför Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) för mer info, se länk nedan.

Socialtjänstens familjerätt, där ni bor, kan också ge information. Dels om den obligatoriska föräldrautbildningen, dels hur en utredning om medgivande att ta emot ett utländskt barn går till.

Länk till MFoF och internationella adoptioner

Min vän har ensam vårdnad om sin dotter. Pappan finns med i bilden men är rent ut sagt oduglig. Flickan har en styvpappa som är toppen. Nu har mamman fått cancer. Kan hon adoptera bort flickan till sambon så att flickan blir kvar med sina syskon och i den familj hon är van vid om det inte går bra för mamman?

Svar:

Det framgår inte av din fråga hur gammal din väns dotter är men jag kommer nedan utgå från att dottern är minderårig. Adoption regleras i 4 kap. föräldrabalken (FB). Om barnet är över tolv år ska det som huvudregel inte adopteras om det motsätter sig adoption, 4 kap. 5 § FB. Om barnet är under 18 år måste även föräldrarnas samtycke till adoptionen lämnas, 4 kap. 5 a § FB. I andra stycket samma paragraf finns dock undantaget att sådant samtycke inte krävs av den som inte har vårdnad eftersom den föräldern inte har del i det juridiska ansvaret.

Om din vän har ensam vårdnad om sin dotter innebär det således att din vän också har det juridiska ansvaret över dottern. I detta juridiska ansvar omfattas bland annat frågan om adoption. Man ska dock enligt huvudregeln vara gift eller registrerad partner för att få adoptera sin makes barn, 4 kap. 3 § FB. Detta kallas ibland styvbarnsadoption.

Att vara sambo räcker normalt inte, 4 kap. 4 § FB. Utgångspunkten torde förvisso vara att en sambo enskilt kan adoptera den andre sambons barn eftersom 4 kap. 3 § FB enligt ordalydelsen inte omfattar sambor. Konsekvensen av en sådan adoption torde dock bli att de rättsliga banden då upphör mellan den biologiska föräldern, alltså i detta fall din sjuka vän, och barnet (4 kap. 8 § FB).

En lämplighetsprövning ska alltid ske vid prövningen av en adoption och hänsyn ska tas till barnets vilja, 4 kap. 6 § FB. Vidare ska även principen om barnets bästa alltid beaktas i alla frågor som rör barn.

Prio Advokatbyrå

Frågor som den icke vårdnadshavande föräldern (biologiske pappan) har tillerkänts laglig möjlighet att påverka är adoption av barnet och barnets byte av namn. En adoption anses vara en genomgripande åtgärd för berörda parter. Detta baseras på att det uppstår ett helt nytt familjerättsligt förhållande.

För att en adoption ska få äga rum krävs det ett beslut av domstolen. Domstolen prövar om det är lämpligt att adoptionen äger rum. En förutsättning är att adoptionen är till fördel för barnet enligt 4 kap. 6 § Föräldrabalken (FB). Barnets förhållande till en biologisk förälder är av betydelse.

En förälder som inte är vårdnadshavare ska, om möjligt, höras i ett adoptionsärende enligt 4 kap. 10 § FB). Således kan ett barn bli bortadopterad mot ena förälderns vilja (se Europadomstolens dom den 28 oktober 1998, case no. 113/1997/897/1109). En icke vårdnadshavande förälders inställning ska dock tas stor hänsyn till. En adoption som i princip skulle innebära att rätten till umgänge för den biologiska föräldern upphör kan vara ett skäl att neka sådan adoption.

Praxis har visat att hänsyn till icke vårdnadshavares inställning i frågan bör tas. Om det finns ett fungerande umgänge mellan barnet och den biologiska föräldern som inte vill godta en adoption, bör detta utgöra ett starkt skäl att avslå adoptionsansökan.

Det har dock funnits fall där domstolen ansett att barnet inte haft något behov av umgänge med föräldern och godkänt en adoptionsansökan (se NJA 1965 s. 256, NJA 1987 s 116 och NJA 1987 s. 628)

I varje enskilt fall ska frågan behandlas enligt alla omständigheter. Hänsyn ska alltid tas till barnets bästa och dennes behov av umgänge med sina föräldrar (se Prop. 1981/82: 168 s 41 f.)

Prio Advokatbyrå

Jag väntade länge på att jag och sambon skulle bli ense om att skaffa ett andra barn, men efter ett tag insåg jag att han aldrig skulle ändra sig. Jag gick till kvinnokliniken och bad om att få göra en sen abort men fick ett avslag av socialstyrelsen.

Nu undrar jag vart jag ska vända mig för att adoptera bort barnet, eftersom jag anser att det får en bättre framtid hos någon annan än oss.

Svar:

Du bör kontakta socialtjänsten (familjerätten) i den kommun där du bor för att rådgöra om din situation. Tillsammans med en handläggare kan du planera för hur det ska bli efter barnets födelse. Men också prata om vilket omhändertagande du själv, eventuellt, kan behöva.

Familjerätten kan sedan tidigare ha lämnat medgivande för en internationell adoption till ett en eller två personer som kan tänka sig en nationell adoption i stället. De är således utredda och lämpliga för att ta emot ett barn för adoption. Om det inte finns lämpliga adoptivföräldrar i den egna kommunen kan det finns utredda och lämpliga personer i andra kommuner.

Det händer också att utredda personer för internationell adoption kontaktar, genom ett brev, landets socialnämnder för att tala om att de står till förfogande också för en nationell adoption. 

Att adoptera bort sitt barn bör dock handläggas mycket varsamt och med eftertanke. Beslutet att adoptera sitt bort barn väcker känslor och mamman bör få en tid för att överväga sin situation. Som regel får barnet under denna bo i ett familjehem. 

När det gäller adoption, såväl av minderåriga som av vuxna, så gäller att den som adopterar (adoptanten) träder i de biologiska föräldrarnas ställe. Eftersom lagstiftaren inte ansett det önskvärt att endast den ena maken i ett äktenskap adopterar så kan man som gift endast adoptera tillsammans med sin make, inte ensam. Omvänt kan den som inte är gift endast adoptera ensam.

I en situation som din innebär det att du i och för sig skulle kunna adopteras av din styvfar, men med den konsekvensen att han träder i båda dina biologiska föräldrars ställe. Det skulle alltså få till följd att du i rättslig mening inte längre betraktas som barn till din mor.

Som jag förstår dig är detta naturligtvis inte vad du vill, och det betyder att det i realiteten tyvärr inte är möjligt för din styvfar att adoptera dig. Vissa av de rättsliga följderna av att en person anses som barn till någon annan kan man lösa på andra sätt. T.ex. kan din styvfar välja att i testamente tillse att du får del i hans kvarlåtenskap (egendom som en avliden person lämnar efter sig).

Vad gäller möjligheten att påverka lagstiftningen så är det Riksdagen som beslutar om reglerna på det här området. Frågan om att modernisera lagstiftningen om adoption så att den bättre speglar hur familjerelationer ofta ser ut idag kommer upp då och då. Det du kan göra är att vända dig till de av riksdagens ledamöter som arbetar med dessa frågor och framföra dina synpunkter. Du hittar kontaktuppgifter till dem på Riksdagens hemsida,www.riksdagen.se.

Prio Advokatbyrå

Att skriva på ett avtal om vårdnad, boende och umgänge är frivilligt. Avtalet förutsätter att mamman och pappan, med eller utan hjälp, har kommit fram till ett gemensamt beslut i frågan.

Syftet med avtalet är att bekräfta det som föräldrar är överens om. Men också för att undvika ett avgörande i domstol. Det är därför bra, anser domstolarna, att socialtjänsten (familjerätten), som i det här fallet, hjälper till med att formulera avtal. Andra som brukar hjälpa till är advokater och privatpersoner.

Om du väljer att inte skriva på avtalet händer inget. Såvida inte motparten vänder sig till domstol för att få ett beslut liknande det förslag till avtal som tagits fram.

Utifrån den beskrivna situationen förefaller det rimligt att barnen blir folkbokförda i Sverige. Då kan du och mamman också enas om ett avtal, godkänt av socialnämnden, i den kommun där barnen är bosatta.

Ett avtal godkänt av socialnämnden reglerar frågorna om vårdnad, boende och umgänge eller något av dem. Det får samma betydelse som ett beslut i domstol vilket innebär att en part kan begära verkställighet om den andre parten inte följer avtalet. Tilläggas bör att avtalet, i det här fallet, enbart gäller de två gemensamma sönerna. Styvsonens umgänge får bestämmas i en särskild överenskommelse och i samråd med hans föräldrar.

Avtalet kan, och bör, föregås av samarbetssamtal, och samtalen kan planeras utifrån dina besök i Sverige. Man kan också, om det är praktiskt möjligt och om alla är överens, som komplement samtala via Skype.

Som regel kontaktar föräldrar, enskilt eller gemensamt, socialtjänsten (familjerätten) för att bestämma tider för samarbetssamtal. Om en av dem vill ha samtal ska familjerätten kontakta den andra föräldern för att höra om han eller hon vill ha samtal. Det kan i en del fall vara lämpligt att inleda med enskilda samtal för att förbereda kommande gemensamma samtal.

Om mamman stämmer in dig till tingsätten behöver du inte personligen närvara, du kan ge en advokat en fullmakt att företräda dig. Om du inte har rätt till rättshjälp får du betala advokatens arvode. En advokat kan alltså informera dig om dessa detaljer. Han eller hon kan också ge dig råd när det gäller din önskan om tidpunkter för umgänge.

Barnkonventionen som tillkom 2020 reglerar i första hand vad samhället ska ta hänsyn till när föräldrar hamnat i en vårdnadstvist. Då ska myndigheter, domstolar och andra organisationer i första hand ta hänsyn till vad som är bäst för barn när beslut fattas.

Även föräldrar bör ha samma inställning när de bestämt sig för att flytta isär. Alltså att barnens bästa ska ha företräde så långt det är möjligt före föräldrarnas behov vid en skilsmässa/separation. Oftast handlar föräldrarnas planering då om boende och umgänge.

Frågan om barnens möjlighet att påverka sin situation blir egentligen aktuell långt före skilsmässan/separationen. Ofta går det en lång tid innan föräldrarna tar detta steg utan att barnen varit delaktiga i deras diskussion. Alltför ofta får barnen detta besked sent utan att ha en chans att förbereda sig på den kommande förändringen. Vilket innebär att barnen från en dag till en annan står inför att hantera flera smärtsamma konsekvenser.

Föräldrar som måste gå isär rekommenderas därför att på ett så tidigt stadium som möjligt och på ett lämpligt sätt informera barnen att de ska skiljas/separera. Därigenom kan barnen involveras tidigt i en takt och omfattning som är anpassad till deras ålder och mognad. Det är en rättighet som de kan kräva av sina föräldrar. Och föräldrarna får veta vad de bör tänka på när det gäller planeringen av barnens framtida boende och umgänge.

Barnen ska inte behöva genomgå förändringar i sitt vardagliga liv som kan undvikas, så långt det är möjligt ska de få vara kvar i sin invanda miljö. Till exempel att få behålla samma boende, förskola eller skola, kompisar och fritidsaktiviteter. Har en förälder större ekonomiska resurser behöver inte det betyda att den föräldern ska ta ett större ansvar för barnen. Det kan vara bättre för barnen att bo kvar hos en förälder med sämre ekonomiska förutsättningar.

Det förefaller som att ni har gemensam vårdnad om barnen och att de bor något mer hos pappan än hos dig.

Barn ska efter mognad och utveckling vara delaktiga i diskussionen när föräldrar bestämmer i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Är det fråga om en syskonskara kan det också vara motiverat att ta hänsyn till olika behov beroende på deras åldrar. Ett yngre barn kan behöva en fastare struktur medan en tonåring kanske vill bo mer flexibelt hos föräldrarna.

Som vårdnadshavare har du både rättigheter och skyldigheter i dessa frågor. Gemensam vårdnad förutsätter vidare att du och pappan i gott samförstånd tillsammans kan bestämma när det gäller barnens viktiga personliga frågor. Barnens boende är en sådan fråga. Gemensam vårdnad förutsätter alltså att föräldrar kan prata med varandra på ett respektfullt och konstruktivt sätt. Det får anses som mycket allvarligt, och skadligt, att barnen har fått rollen som budbärare mellan er.

Sammanfattningsvis bör du och pappan diskutera barnens boende utifrån deras behov och önskemål. Därefter är det ni som bestämmer hur det ska vara när det gäller varje enskilt barn. Om ni i den diskussionen behöver utomstående hjälp kan ni hos socialtjänsten (familjerätten) begära att få samarbetssamtal för att därigenom komma fram vad som är bäst för barnen. Även inom ramen för dessa samtal kan barnen bli delaktiga och lyssnade på.

Som förälder ska man alltid lyssna på sina barn, men det betyder inte att barnet alltid ska få igenom sin vilja .

Föräldrar bör istället hantera, undersöka och utvärdera barnets upplevelse av sin situation, som i det här fallet, när sonen säger att han vill bo mer hos mamma. Det kan finnas många stora och små frågor som inverkar. Man kan till exempel fråga honom om det finns sådant som är jobbigt för honom. Känner han sig otrygg om natten? Upplever han sig åsidosatt ifall föräldern bildat en ny familj med nya gemensamma barn? Saknar han kompisar?

Det är mycket positivt att du och mamman har en bra kontakt med varandra. Tillsammans bör ni, eftersom ni är experter på ert barn, komma fram till hur ni ska förhålla er till hans önskemål och hur ni ska bestämma hans boende och umgänge.

Det kan vara lämpligt, med tanke på sonens starka reaktion, att tillfälligt gå över ett huvudsakligt boende hos mamman med ett visst umgänge hos dig. Exempelvis umgänge varannan vecka från torsdag eftermiddag till måndag morgon.

Det finns en utbredd uppfattning hos många föräldrar att barn får bestämma i frågor om vårdnad, boende och umgänge när de fyllt 12 år. Men så är inte fallet, det ska alltid barnets vårdnadshavare göra. Den rättsliga vårdnaden innebär nämligen en rätt och skyldighet att bestämma över barnets personliga angelägenheter som innefattar beslutet var barnet ska bo.

Barn ska givetvis få tillfälle att säga sin mening och uttrycka sina önskemål. Sedan är det vårdnadshavaren som ska bedöma om det är lämpligt, eller olämpligt, att följa barnets vilja och önskemål beroende på frågans art och barnets ålder, mognad samt utveckling.

Något om den utbredda uppfattningen att barn får bestämma själva när de blir 12 år. Den har förmodligen sin grund i föräldrabalkens bestämmelse avseende verkställighet av domstolsbeslut (21 kap. 5 § FB).

Före 2006 framgick av bestämmelsen att en hämtning av ett barn inte fick verkställas av polismyndigheten om barnet, som fyllt 12 år, motsatte sig verkställigheten, såvida inte länsrätten fann det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.

Efter vårdnadsreformen 2006 har bestämmelsen fått en annan utformning. Nu står kortfattat att om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.

Att det tidigare sades att en tolvåring kunde motsätta sig verkställighet är alltså, troligen, orsaken till att många föräldrar felaktigt kom att tro att en tolvåring fick bestämma i alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.

 Men han är ju trots allt ett tonårsbarn med betoning på barn; kan jag säga nej eller lyssnar man bara på barnets vilja? Känner mig maktlös, är det bara att acceptera hans vilja och hoppas på att han ändrar sig och vill flytta tillbaka? Vem kan jag prata om detta; vilka är mina möjligheter/skyldigheter.

Svar:

Kloka föräldrar lyssnar alltid på vad deras barn vill när det gäller deras boende efter en separation. Ju större barnet är desto mer följsam bör man vara till deras önskemål. Men ytterst måste vårdnadshavare göra en lämplighetsprövning vad som är bäst för barnet, och det är inte alltid som barn bör få som de vill.

När det gäller tonåringar kan mycket påverka deras inställning, det behöver inte nödvändigtvis handla om att barnet ”väljer” bort en förälder. Kamrater och fritidsaktiviteter kan för stunden vara mer viktiga för barnet; dock kvarstår, generellt, behovet att få komma tillbaka till en trygg bas hos en, eller båda föräldrarna.

Om inte miljön hos boföräldern är på något vis skadlig för barnet bör den andre föräldern både lyssna och tillåta en tonårings val. Väl medveten om att den unges vilja och inställning kan skifta. En återgång till växelvis boende eller att den unge vill bo på heltid hos den andre föräldern kan plötsligt bli aktuell.

Även om man som förälder är ledsen, besviken och oförstående över barnets val av boende, bör föräldern acceptera det. Skulle boendet hos den andre föräldern bli bestående blir det mer viktigt att ha ett bra och innehållsrikt umgänge med varandra; ett barn behöver, generellt, alltid ha tillgång till båda sina föräldrar. 

Det finns många personer man kan prata med i en sådan här situation. Anhöriga, nära vänner och professionella personer. De senare kan vara socionomer inom socialtjänsten (familjerätten) eller sjukvården (närhälsan). Om föräldern anser att barnets val av boende är olämpligt, och om det uppstår en tvist, kan man också rådgöra med juridiska ombud.

Då barnet bor växelvis, varannan vecka, är det inte fråga om hämtning och lämning vid umgänge. Vid umgänge har exempelvis umgängesföräldern ansvar för resor som understiger tio mil i en riktning.

När föräldrar, som har gemensam vårdnad, bestämmer att barnen ska bo växelvis, då förväntas föräldrarna samtidigt komma överens om hur hämtning och lämning ska ske och hur eventuella kostnader ska fördelas. Ingen förälder kan således ensidigt bestämma vem som ska ombesörja både hämtning och lämning.

Har ni svårigheter att enas om hämtning och lämning kan ni, som i alla andra frågor som rör barns vårdnad, boende och umgänge, begära att få samarbetssamtal hos socialtjänsten (familjerätten) på den ort där barnen är folkbokförda.

Föräldrar kan själva utan samhällets inblandning komma överens att barnet ska bo växelvis. Det finns ingen särskild blankett för detta, men det kan vara lämpligt att ni dokumenterar vad ni är överens om. 

Sedan finns en möjlighet att skriva ett avtal om vårdnad, boende och umgänge, ett avtal som ska godkännas av socialnämnden och som har samma betydelse som en dom i domstol. I ert fall alltså ett skriftligt avtal om växelvis boende.

Kontakta socialtjänsten (familjerätten) i den kommun där barnet är folkbokfört för närmare information. Det är familjerätten som prövar om avtalet ska godkännas eller inte. I normalfallet godkänns föräldrars överenskommelser då det anses som bäst för barnet.

Det som domstolen har att pröva är vad som är bäst för barnen. Gemensam vårdnad och växelvis boende är vidare ingen självklar rättighet för en förälder. Avståndet mellan orterna bör också vara kort för att underlätta förskola, skola, kamratkontakter och fritidsaktiviteter. Gemensam vårdnad och boendet förutsätter att föräldrarnas kontakt är konfliktfri och att de utan större svårigheter kan hitta de bästa lösningarna för barnen. 

I domstolen kommer du och pappan, genom era ombud, redovisa vilka yrkanden ni har. Förmodligen kommer domstolen begära att socialtjänsten (familjerätten) ska genomföra en vårdnads-, boende- och umgängesutredning för att domstolen ska få ett bredare underlag för sin bedömning.

Familjerätten har fyra månader på sig att genomföra utredningen. Efter att ha samtalat med barnen, er föräldrar samt fått information från referenter, till exempel personal inom BUP, BVC och förskola, görs en analys och bedömning vad som kan vara bäst för barnen. Utredningen avslutas med ett förslag till beslut.

Kan föräldrar tillräckligt bra samarbeta kring barnen beslutar som regel domstolen att de ska ha gemensam vårdnad. Men finns starka och uppenbara skäl som talar emot kan domstolen bestämma att den ensamma vårdnaden ska kvarstå.

Beträffande barnens boende föreslår inte familjerätten, i normalfallet, ett växelvis boende som utgår ifrån att barn ska ha två förskolor. Även om föräldrarna har en god kontakt och vill detta. Vid sin prövning kan domstolen i och för sig ha en annan uppfattning än familjerätten och besluta enligt föräldrarnas vilja. Men i den här frågan är det sannolikt att domstolen instämmer i familjerättens bedömning.

Frågeställningen är vanligt förekommande. Det vill säga, vad kan en vårdnadshavare göra ifall förhållandena hos den andra föräldern är olämpliga för barnet. Till exempel om det förekommer missbruk, psykisk ohälsa eller att barnet utsätts för eller får bevittna våld.

Grundläggande är att vårdnadshavare ansvarar för barnets tillsyn och skydd. En förälder är därför skyldig att ingripa om miljön hos den andra föräldern är olämplig för ett barn. Men för att ingripa, till exempel genom att inte lämna ut barnet för umgänge, måste det finnas konkreta och påvisbara missförhållanden (omsorgsbrister) hos den andra föräldern. Det får alltså inte vara fråga om hörsägen, rykten eller förutfattade meningar.

Förekommer omsorgsbrister i någon form hos mamman, bör du i första hand diskutera bristerna med henne. Har ni samma uppfattning om situationen kan du föreslå att barnet ska tillfälligt bo på heltid hos dig tills situationen blivit bättre.

Håller mamman inte med dig kan man säga att du har två val. Antingen avvakta och se hur saker och ting utvecklas eller så kan du vända dig till domstol för att få ett beslut att du ska vara boförälder, och kanske också att barnets umgänge ska ha vissa begränsningar. Men först bör du rådgöra med en advokat för att höra den personens uppfattning i sakfrågan.

Växelvis boende kräver ovanligt bra samarbete mellan föräldrar, inte minst om det handlar fyra föräldrar som har valt denna boendeform. Ett ovanligt bra samarbete som innebär en beredskap för flexibla lösningar när det uppstår problem vid till exempel fritidsaktiviteter och plötslig sjukdom. Problem som löses genom en diskussion mellan kloka föräldrar utifrån vad som är bäst för barnen.

Kan till exempel inte en förälder skjutsa till en fritidsaktivitet på den andres vecka går den andra föräldern in och skjutsar. Blir barnet sjukt dagen före hämtning och lämning stannar barnet kvar ytterligare en tid till dess hon eller han blir friskare.

I det här fallet, när det handlar om sjuka barn och en smittorisk, ställer det än högre krav på föräldrarnas samverkan. För någon lag som reglerar situationen finns inte. Däremot kan rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten vara vägledande. Eller skolans krav att sjuka barn inte ska komma till skolan, och blir de sjuka under dagen ska föräldrar hämta hem dem.

Med andra ord kan det vara klokt i dessa pandemitider, även om det bara skulle handla om vanliga förkylningar, att hålla sjuka barn hemma så att inte friska barn och vuxna smittas. Särskilt om det skulle vara på det viset att de har allvarliga bakomliggande sjukdomar.

Förstår att ni har gemensam vårdnad och att barnet bor växelvis varannan vecka hos er båda. Frågan är alltså om en förälder, utan den andres samtycke, får hämta barnet under den andres vecka.

Det korta svaret är nej, något medgivande eller samtycke enligt en lagbestämmelse krävs inte.

Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrar något så när konfliktfritt kan samverka med varandra med barnets bästa framför ögonen. Viktiga och ingripande beslut avseende barnet ska fattas gemensamt, vilket innebär att ingen förälder ensam kan bestämma när det gäller sådana beslut.

I det här fallet har ni gemensamt bestämt att dela på vården, den vardagliga omsorgen, genom att barnet bor växelvis hos er båda. Det handlar alltså om er egen överenskommelse eftersom växelvis boende är inte reglerat i föräldrabalken.

Väljer man växelvis boende, som alltså inte är en rättighet för en förälder, tar man samtidigt på sig ett stort ansvar för att boendet ska fungera och vara det bästa alternativet för barnet. För att det ska fungera när det gäller skola, resor mellan föräldrar, kontakt med kamrater och fritidsaktiviteter med mera, krävs av föräldrarna att de har en mycket god förmåga att samarbeta och kommunicera med varandra.

Det betyder att när barnet ska på barnkalas, fritidsaktivitet eller något liknande och som infaller på den andres vecka, då ska inte denna händelse innebära ett problem som leder till en konflikt som negativt påverkar barnet. Då ska föräldrar lösa den uppkomna situationen enkelt och snabbt genom ett telefonsamtal eller personligt möte.

Det som alltså krävs är att ni i god anda och i förväg kommer överens om hämtningen. En överenskommelse som kan ses som ett klokt medgivande och samtycke mellan två samverkande föräldrar.

Vad som gäller vid gemensam vårdnad och växelvis boende är ofta en orsak till diskussioner och konflikter mellan föräldrar. Ett tidigare svar har behandlat frågorna om information mellan föräldrarna och behovet av hjälp från den andra föräldern vid semester m.m. Läs här

Här handlar frågan om en förälder får lämna bort barnet till en annan person än den andra vårdnadshavaren, trots att den föräldern erbjudit sig att ta hand om barnet.

Upprepas bör att föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad och umgänge vid gemensam vårdnad bygger på att barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. Det anses som viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och att båda föräldrarna tar ansvar för barnet.

FB innehåller inga konkreta bestämmelser för hur föräldrar ska planera och genomföra barnets vårdnad, boende och umgänge. Lagen överlåter med andra ord till föräldrar att i samråd bestämma i dessa frågor.

Växelvis boende är således inte en rättighet med stöd av lagen, utan det är ett val av boende för barnet som föräldrarna har gjort. Boendeformen förutsätter också ett ovanligt bra samarbete mellan föräldrarna och med barnets bästa för ögonen. Den är inte till för att ska skapa en slags rättvisa mellan föräldrarna där barnets behov får stå tillbaka.

Om en förälder, under sin vecka, tillfälligt inte kan ansvara för tillsynen av barnet, kan det vara lämpligt, och till med bra för barnet, att en närstående person som barnet känner väl ansvarar för tillsynen.

Vårdnadsreglerna kan dock tolkas som att den andra föräldern/vårdnadshavaren i första hand bör vara den person som i den här situationen ska vara ansvarig för barnets boende, skydd och stöd. En närstående persons medverkan bör enligt denna tolkning enbart vara kompletterande och grundad på en överenskommelse mellan vårdnadshavarna.

Påpekas bör inledningsvis att växelvis boende inte är rättighet för särlevande föräldrar. Om de väljer den boendeformen för barnet förutsätts, utifrån barnets bästa, att föräldrarna har ett ovanligt bra samarbete efter en skilsmässa eller separation. Motsatsen, att föräldrarna har ingen, eller minimal kontakt med varandra, innebär att barnet är utsatt för påfrestningar som, i värsta fall, kan innebära en risk för att skada barnets hälsa och utveckling.

Föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad och umgänge vid gemensam vårdnad bygger på att barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. För barnets skull är det därför viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och att båda föräldrarna tar ansvar för henne eller honom. Det framhålls också att föräldrarna ska kunna samarbeta i frågor som rör barnet (6 kap. 5 § FB).

FB uttalar inte specifikt vilken information som ska lämnas mellan föräldrar vid gemensam vårdnad och växelvis boende. Lagen talar om viktiga frågor rörande barnet. Det framstår därför som självklart att föräldrar ska dela information som är viktig för vårdnadens utövande. Till exempel om barnets skolgång och hälsotillstånd.

Eller var barnen, som i det här fallet, vistas ifall de behöver den andra förälderns stöd och skydd, eller om den andra föräldern inte är tillgänglig som vårdnadshavare på grund av exempelvis arbete, semesterresa eller sjukdom.

Det sägs att domstol ogärna delar på syskon, gäller det när barnet har halvsyskon också? Barnet är minst med tre äldre syskon och jag är mamma till alla fyra.

Svar:

Domstolen försöker undvika att separera syskon från varandra när föräldrar flyttar isär. Samma synsätt gäller i allmänhet också halvsyskon ifall de har vuxit upp tillsammans. Det avgörande är vilken relation de har till varandra och vilket alternativ som anses vara bäst för barnen.

Sedan kan det förekomma situationer att ett barn vill bo hos en förälder vilket i sin tur medför att barnet inte kan bo tillsammans med ett hel- eller halvsyskon. Ibland kan det också vara så att det finns spänningar mellan syskonen som gör att det kan vara bra att de inte bor tillsammans.

Frågan handlar egentligen om er sons rätt till umgänge med sin pappa som han inte bor med. Och om umgänget ska utvecklas till ett växelvis boende. Utgångspunkten är då sonens behov och vilja och hur ni föräldrar förhåller sig till hans rättigheter.

Socialtjänsten (familjerätten) kan inte besluta i denna sak. Tingsrätten har förmodligen bedömt att samarbetssamtal kan bidra till att du och pappan fattar ett beslut som är det bästa för er son.

Vägledande för ert beslut ska alltså vara sonens egen inställning, därför är det bra att han kommer till tals, om det anses som lämpligt. I de samtalen får han tillfälle att berätta varför han inte vill ha bo varannan vecka hos pappan, alternativt berätta varför att han vill göra det.

Som föräldrar ska ni således bevaka sonens rättigheter och medverka till ett beslut som är förankrat hos honom, även om det skulle innebära förändringar i det nuvarande boendet och sociala livet.

En kvinna uppger att din kille är pappa till hennes fen barn, två tvillingpar och därefter ytterligare ett barn. Av din beskrivning, som är förkortad, väcks en del frågor.

Har faderskapet blivit fastställt av socialtjänsten (familjerätten) eller var de gifta när barnen föddes? Genom att undersöka detta kan din kille få veta om barnen finns. Eller kontaktar kvinnan honom för att barnen ska få underhållsbidrag? I så fall går det också att fastställa att barnen finns.

Annars kan det av sekretesskäl vara svårt att få det bekräftat att barnen finns. Såvida inte kvinnan själv uppvisar folkbokföringsuppgifter på barnen.

Enligt FB har barn rätt till umgänge med personer som står dem särskilt nära. Lagstiftaren har då i första hand tänkt på barnets mor- och farföräldrar. Men även en styvförälder som barnet vuxit upp med kan ses som en särskilt närstående person. Likaså tidigare familjehemsföräldrar om barnet varit placerat hos dem en längre tid. Även andra personer kan eventuellt ha en särskilt nära relation till ett barn, det får prövas från fall till fall.

I det här fallet, när barnen bor växelvis hos föräldrarna, förefaller det lämpligt att barnet kan ha ett visst umgänge med morföräldrarna den ena veckan och med farföräldrarna den andra veckan om barnen har behov av det.

Respektive förälder (vårdnadshavare) har således ett ansvar för att se till att barnens umgänge får en omfattning som är bäst för dem beroende på deras relation med särskilt närstående personer.

Huvudregeln vid gemensam vårdnad är att en förälder inte ensam kan fatta ett ingripande beslut, exempelvis vid umgänge, om den andra vårdnadshavaren har en annan uppfattning i den aktuella frågan. Självklara och vardagliga beslut av en boförälder, eller av en förälder vid växelvis boende, är däremot inte ingripande och utgör därför undantag från huvudregeln.

Vårdnadshavare har vidare, bland annat, ansvar för att barnen inte far illa av eventuella missförhållanden i något av föräldrahemmen. När du och pappan diskuterar om så är fallet ska alltid barnets bästa ha företräde framför vuxnas önskemål och behov.

Ett tänkbart missförhållande är, som i det här fallet, om en person som är dömd för sexuellt umgänge med minderårig närvarar vid barnens umgänge med en den andra föräldern. Det förefaller självklart att en riskbedömning då bör göras om umgänget är tryggt och lämpligt för barnen, två flickor 12 och 9 år gamla. Deras eventuella behov av skydd innebär således att det finns ytterligare ett undantag från huvudregeln.

I ett sådant fall bör en förälder ifrågasätta, och kanske också förhindra, flickornas umgänge. Först bör föräldrar, till en början, omgående pratas vid för att förstå vad som bör göras respektive inte göras. Kanske pappans förklaringar övertygar dig om att umgänget är riskfritt och oproblematiskt. Kanske pappan däremot är helt oförstående och tycker att du överreagerar.

Har ni helt olika uppfattningar om barnens behov i den uppkomna situationen bör du rådgöra med en jurist för att få råd om vilka åtgärder du bör vidta. Rådet du får kan till exempel vara att stoppa barnens umgänge med pappan tillfälligt under det att situationen klaras ut. Eller att helt och hållet vägra lämna ut barnen för umgänge. Det är då viktigt att dina beslut vilar på en saklig grund och konkreta riskfyllda omständigheter.

Gemensam vårdnad förutsätter en samarbetsförmåga, och vilja, utöver det vanliga för att lösa alla uppkomna frågor som föräldrar inte är överens om. Lagstiftaren förväntar sig alltså att de efter en separation, eller skilsmässa, ska komma överens om alla viktiga frågor. Till exempel om barnets umgänge och val av förskola och skola.

Är föräldrar oense i dessa frågor, när man har gemensam vårdnad, kan ingen av dem bestämma ensidigt. Till exempel när det är dags för nattumgänge för ett litet barn. Med andra ord kan inte du säga nej till övernattning och pappan kan inte säga att så ska det vara.

I er situation är det viktigt att ni har en dialog där ni båda känner er delaktiga när ni fattar ett gemensamt beslut som ni båda kan leva med och som samtidigt är bra för barnet. Genom att prata om barnets förhållanden klargörs dessutom era respektive åsikter och vad som ska ske.

Är det konfliktfyllt mellan er kan ni behöva hjälp vid samtalen. Kanske finns det personer runt omkring er som ni båda har förtroende för på och som kan närvara och hjälpa till. Men om inte det är fallet bör du och pappan kontakta socialtjänsten, familjerätten, där barnet är folkbokfört för att få tider för samarbetssamtal. Som i bästa fall kan leda till en skriftlig överenskommelse eller ett skriftligt avtal som ni kan hålla er till.

Självklart ska kloka föräldrar alltid lyssna på barnets åsikter, och när det är lämpligt och möjligt också följa barnets önskemål och ställningstaganden. Detta betonas i föräldrabalken och lagens förarbeten.

Det kan förstås i vissa fall vara olämpligt att följa barnets önskemål. Till exempel om barnet inte uppnått tillräcklig ålder, utveckling och mognad eller om han eller hon inte förstår konsekvenserna av sitt ställningstagande. Men är barnet normalutvecklat och om det är praktiskt möjligt, bör föräldrar till ett fjortonårigt barn göra som hon eller han vill.

Umgängesdomen tillkom i detta fall när barnet var 8 år gammal. Mycket talar för att mycket kan ha förändrats sedan dess. Till exempel om barnet senare uttryckt ett eget behov av umgänge och sin inställning till umgängets utformning. Äldre domar hanterar som bekant en då aktuell situation.

Det bästa vore om du och mamman hos socialtjänsten (familjerätten) begär att få samarbetssamtal för att lösa era meningsskiljaktigheter. Samtal som också kan inbegripa samtal med er son. Samtalen kanske kan leda till ett avtal godkänt av socialnämnden som ersätter den tidigare domen. Ett avtal som ni föräldrar inklusive barnet tycker passar bra just nu, och som också senare enkelt kan ersättas med ett nytt uppdaterat avtal.

Det sämsta vore om er tvist måste avgöras genom ett nytt beslut i tingsrätten. Ditt ställningstagande om en eventuell stämning bör föregås av att du rådgör med en advokat.

Frågeställningen om umgänget, som du kallar samvaro, innehåller olika delfrågor. Närmare bestämt frågor om umgängesrätt, kostnaden för umgängesresan eller hur den ska ordnas samt föräldrars förmåga att samverka kring umgänget.

Umgängesrätten tillhör enligt föräldrabalken barnet, och föräldrarna ansvarar för att bevaka barnets rätt till umgänge med den förälder som han eller hon inte bor tillsammans med. Med andra ord ska du och mamman göra allt i er makt för att få till stånd ett fungerande umgänge, som indirekt innebär att du får tillfälle att träffa barnen.

Vid en skilsmässa, eller separation, händer det att en boförälder flyttar långt bort från umgängesföräldern. Är avståndet mer än tio mil i en riktning, som det uppenbart är i det här fallet, ska boföräldern efter ekonomisk förmåga bidra till kostnaderna för barnens resor i samband med umgänget.

För att undvika en diskussion om kostnaden för resorna väljer många föräldrar att antingen mötas på halva vägen, eller så väljer de att köra var sin sträcka. Hur man än gör krävs det ett stort mått av samförstånd och samverkan mellan föräldrarna för att det ska fungera. Särskilt om en av föräldrarna, eller båda, har arbeten som påverkar planeringen. En förälder kanske arbetar enligt ett visst schema, en annan kanske måste ta hänsyn till skötsel av djur.

I sådana fall måste föräldrarna komma fram till en gemensam och flexibel lösning som också är bäst för barnen. En förälder kan alltså inte ensam diktera villkoren. Kan föräldrar inte lösa detta själva bör de kontakta socialtjänsten (familjerätten) och begära att få samarbetssamtal. Är avståndet mellan föräldrarna stort kan samtalen genomföras via videosamtal på internet.

Det förefaller som att barnet och pappan ska ha umgänge varannan helg på en tidpunkt som pappan ensidigt har valt, utan att ta hänsyn till barnets fritidsaktivitet. Barnet vill delta i aktiviteten, och pappan avböjer erbjudandet om att barnet kommer när den är avslutad.

Genom att formulera det som att pappan har sina umgängeshelger kan man förledas att tro att pappan har umgängesrätt med barnet. I själva verket är det tvärtom. Föräldrar ska alltså anpassa barnets rätt till umgänge utifrån barnets önskemål, lämpliga tider och behov. Självklart med hänsyn tagen till föräldrarnas möjligheter att tillgodose dem.

Pappan bör således, i det här fallet, lyssna på barnets åsikter och se fram emot ett umgänge med ett barn som förmodligen har en del att berätta om aktiviteten. Känner barnet och pappan att helgumgängena blir kortare genom aktiviteten kan de förslagsvis diskutera en förlängning av helgumgänget eller ett umgänge på en eftermiddag mellan helgerna.

Det handlar då inte om någon slags ”kompensation” för pappan. Det handlar i stället om att undvika att barnet bygger upp ett motstånd mot att ha umgänge med honom. Särskilt med tanke på att barnet snart går in i tonåren där ett barns behov av ett reglerat umgänge med en förälder minskar eftersom kompisar ibland blir viktigare.

Till frågan. Det finns inga lagar som reglerar lösningen på frågeställningen. En möjlighet finns dock, nämligen samarbetssamtal på socialtjänsten (familjerätten). Samtal som också innebär att barnet kan få tillfälle att säga sina åsikter.

Frågeställningen utgår ifrån vad som gäller enligt 14 § LVU, umgängesbegränsning är således reglerat enligt en bestämmelse i den lagen. Bestämmelsen ger socialnämnden rätt att besluta om umgängesbegränsning gentemot vårdnadshavare och/eller förälder, förutsatt att barnets vård kräver det. Beslutet kan överklagas. Påpekas bör att bestämmelsen inte gäller för nära anhöriga som mor- och farföräldrar och syskon och andra för barnet viktiga personer.

Orsaker till en umgängesbegränsning kan exempelvis vara att föräldrarna hindrar eller försvårar barnets nödvändiga vård i ett familjehem. Eller om föräldrarnas missbruk eller psykiska ohälsa kräver vissa arrangemang kring umgänget.

Har socialnämndens beslut om umgänge blivit fastställt, till exempel efter prövning i förvaltningsdomstol, ska nämnden minst en gång var tredje månad överväga om beslutet fortfarande behövs. Det är alltså fråga om övervägande och inte om en omprövning av det fattade beslutet.

Socialnämnden ska således minst en gång var tredje månad diskutera och överväga vården av barnet. Socialförvaltningen anmäler (redogör) för nämnden hur vården har bedrivits och hur barnets och föräldrarnas personliga förhållanden utvecklar sig. Nämnden ska alltså inte fatta ett formellt beslut att ompröva och undanröja det tidigare beslutet om umgängesbegränsning.

I de flesta fall bedömer socialnämnden att socialförvaltningens anmälan kan läggas till handlingarna utan vidare åtgärder. Men om något framstår som oklart eller komplicerat, kan nämnden begära av förvaltningen att umgängets utformning ska utredas närmare. Vilket innebär att socialförvaltningen inleder en utredning för att återkomma med ett förslag till ett nytt beslut.

Om socialnämnden av någon orsak inte har övervägt frågan inom tre månader har socialförvaltningen gjort ett fel i sin handläggning. Antingen har förvaltningen brustit i sina rutiner eller så har en enskild tjänsteman missat en bevakning. Ett sådant handläggningsfel kan få som konsekvens, om det anmäls, att nämnden får utstå allvarlig kritik från tillsynsmyndigheten och JO. Felet kan också påverka utfallet av tjänstemannens lönesamtal.

Eftersom rätten till umgänge tillhör barnet, och inte pappan, bör tidpunkt och plats för umgänget avgöras utifrån hans behov, önskemål och inställning till umgänget. Men också utifrån de praktiska hänsyn som bör tas, till exempel hans fritidsaktiviteter.

Det är ni föräldrar som ska planera utformningen sonens umgänge, och det bästa är om ni kommer fram till ett gemensamt beslut. Vid oenighet får du som ensam vårdnadshavare bestämma var, när och hur umgänget ska ske. Det är alltså du, och inte sonen, som ska tacka nej om pappan vill komma till er bostad.

Läs mer:
Får mitt barn bestämma själv när han är 12 år?

Du bör i den här situationen i första hand rådgöra med en advokat. Han eller hon kan ge dig allsidiga råd hur du bör agera utifrån kompletterande frågor. Men du kan förstås också välja att invänta pappans eventuella stämning innan rådgivningen.

Umgängesrätten tillhör barnet, följaktligen har flickan mycket att säga till om; även barn som är sju år gamla kan komma med egna och kloka förslag hur de vill ha sitt umgänge med den förälder de inte bor med. Föräldrar har ingen umgängesrätt och kan alltså inte komma med egna ensidiga krav på hur umgänget ska utformas. Det ska således finns en samlad bedömning vilket umgänge som är bäst för barnet.

När det är långt mellan bostadsorterna kan det vara lämpligt att förlägga umgänget när barnet har skollov. Föräldrar med god samverkan har som regel inga problem att komma överens om det. Det vill säga att ta större delen av lovet i anspråk för umgänge. Den andra delen av lovet kan ju barnet vilja tillbringa med kompisar och boföräldern.

Om det blir en tvist, som måste avgöras i domstol, bör en umgängesutredning genomföras för att försöka klargöra vad som är bäst för er dotter.

Nej, det finns inga regler för hur mycket tid som rekommenderas när det gäller barns umgänge med den förälder som barnet inte bor med.

Generellt gäller att alla barn har behov av båda sina föräldrar, och att umgängesrätten tillhör barnet och inte föräldrarna. Varje umgänge ska därför planeras, utformas och genomföras utifrån det enskilda barnets behov. Alltså har båda föräldrarna ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses. Omfattning, platser och mycket annat kan skifta beroende praktiska omständigheter och barnets behov.

Vill inte en förälder, trots detta ansvar, medverka till ett umgänge kan hon eller han inte tvingas till ett umgänge mot sin vilja. Ett umgänge under sådana former anses inte bra för barn. Alltså måste en vägran, som i det här fallet, motvilligt accepteras.

Underhållsbidrag ska i normalfallet betalas i förskott för kommande kalendermånad. Som ett undantag kan föräldrar avtala om ett engångsbelopp avseende ett framtida underhållsbidrag efter en tremånadersperiod. Avtalsperioden är alltså inte begränsad till tre månader.

Engångsbeloppet ska betalas in till nämnden som därefter köper en livränta åt barnet hos ett försäkringsbolag och livräntan ska också vara anpassad efter underhållsskyldigheten. Såvida inte avtalet hindrar det eller att nämnden finner att beloppet kan användas på något annat lämpligt sätt för barnets underhåll.

Det är mycket ovanligt att föräldrar ingår ett avtal om underhållsbidrag och socialnämnden ska också vara återhållsam när det gäller att godkänna avtalet. Men i sällsynta fall kan det vara bättre för barnet att få ett engångsbelopp när det är osäkert om den underhållsskyldige kommer att betala underhållsbidrag varje månad. Exempelvis när den föräldern ska bosätta sig utomlands på olika platser under en obestämd tid. Då kan det vara lämpligt att föräldern betalar ett engångsbelopp till barnet tills hon eller han blivit myndig eller slutat gymnasiet.

Lagen reglerar inte denna frågeställning. En tvist, eller diskussion om hur inköp ska finansieras, får istället bedömas utifrån andra grunder. Förslagsvis utifrån föräldrabalkens regler om vårdnad, boende och underhållsskyldighet.

Vid gemensam vårdnad förutsätts föräldrar fatta viktiga och ingripande beslut gemensamt. Det bör också gälla för kostnader som till exempel moped, körkort och andra utlägg. Om den ena föräldern, utan samtycke från den andre föräldern, köper mopeden kan föräldern knappast kräva att den andre ska vara med och dela på kostnaden.

Vid växelvist boende ansvarar respektive förälder för vardagliga kostnader i samband med barnets boende under veckan. Underhållsbidrag brukar inte vara aktuellt vid växelvis boende såvida inte en förälder har en avsevärd högre inkomst än den andre. Övergripande och dyrare kostnader förväntas föräldrarna dela på enligt överenskommelse och ekonomisk förmåga. Inte heller här förefaller det rimligt att en förälder kan kräva att den andre ska dela på kostnader som man inte kommit överens om.

Ensam eller gemensam vårdnad har ingen betydelse när det gäller en förälders underhållsskyldighet. I det här fallet har för övrigt föräldrarna gemensam vårdnad enbart avseende 16-åringen eftersom 18-åringen blivit myndig. I hans/hennes fall kvarstår underhållsskyldigheten under (eventuellt) pågående gymnasiestudier, dock längst tills hon/han fyller 21 år.

Vid växelvis boende ansvarar varje förälder för bo- och levnadskostnader för sin period, oftast varannan vecka. Övergripande kostnader, till exempel lägervistelser och dyrare fritidsaktiviteter, förväntas föräldrarna dela på om man har jämförbara inkomster. I vissa fall, om en förälder har en väsentligt högre inkomst än den andre, har barnet rätt till standardtillägg.

I det här fallet har det växelvisa boendet tillfälligt upphört under sommaren och barnen har haft sitt boende hos pappan. Mamman ska följaktligen betala underhållsbidrag för barnens kostnader hos pappan när det gäller dessa månader.

Beträffande barnens matkostnader förefaller det rimligt att utgå från Konsumentverkets beräkningar för barn 10-17 år samt för vuxna personer (18-åringen). Tilläggas bör att verket också har beräkningar för vad en hemmavarande vuxen förväntas bidra med till hushållets kostnader, om den frågan skulle bli aktuell.

Om föräldrarna är överens kan de mycket väl dela på barnens levnadsomkostnader, istället för att göra en korrekt beräkning av underhållsbidraget.

Utgår ifrån att du vill att mamman ska betala underhållsbidrag med avdrag för ett relativt omfattande umgänge.

En umgängesförälder ska betala underhållsbidrag till boföräldern efter sin ekonomiska förmåga och efter en särskild beräkning. På försäkringskassans hemsida finns en mall för detta. Läs mer

Ytterligare information om underhållsbidrag finns på denna hemsida, se Ämnen/Underhållsbidrag.

Om ni är oense om underhållsbidraget kan du och mamman kontakta socialtjänstens familjerätt och begära att få samarbetssamtal. Genom dessa samtal kan ni, förutom andra tvistefrågor som vårdnad, boende och umgänge, också ta upp frågan om barnets försörjning. Dock är det försäkringskassans uppgift att hjälpa till med att fastställa underhållsbidraget.

Din fråga kan delas upp i två svar. Dels om ni i en formell mening är underhållssskyldiga efter att er dotter har gått ur gymnasiet, dels om hon sedan kan flytta hemifrån, utan att ha fått ett arbete, och om ni då måste bidra till hennes kostnader.

Av föräldrabalken framgår att föräldrars underhållsskyldighet upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst intill dess hon eller han fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning.

Ni är således inte längre underhållsskyldiga när er dotter slutat gymnasiet sommaren 2019.

Om er dotter därefter är arbetslös och vill flytta hemifrån kan hon ansöka om försörjningsstöd (förr socialbidrag) hos socialtjänsten för hyra och uppehälle. Givetvis står det er föräldrar fritt, även om ni inte är underhållsskyldiga, att stötta henne ekonomiskt.

Beträffande ansökan om försörjningsstöd gäller dock följande. En arbetslös ung person, som avslutat gymnasiestudierna och bor hemma, har i normalfallet inte rätt till försörjningstöd för att kunna flytta till ett eget boende. Undantag kan göras om familjen är mycket trångbodd eller om det råder svåra konflikter inom familjen.

Däremot kan personen ha rätt till försörjningsstöd vid fortsatt boende i familjen; närmare bestämt till uppehälle och del av bostadskostnaden.

En avslutande kommentar. Man kan säga att föräldrars underhållsskyldighet, i den här situationen, har upphört men att den i praktisk mening har blivit förlängd genom att föräldrar kan känna sig tvungna ”sponsra” barnet i form av bil och bensin, mobil, kläder, resor och nöjen eftersom barnets försörningsstöd bara delvis täcker dessa kostnader.

Svaret utgår ifrån att med underhåll menas underhållsbidrag och inte det statliga bidraget underhållsstöd. Det senare täcker endast delvis barnets kostnader.

Frågan är omöjlig att besvara eftersom varje underhållsbidrag ska beräknas individuellt efter det aktuella barnets behov beroende på ålder och levnadssituation. Det finns alltså ingen officiell sammanställning av kostnader som underhållsbidraget ska täcka.

Vid beräkning av underhållsbidrag utgår man ifrån schablonbelopp som motsvarar vad ett barn i viss ålder kostar. Från detta belopp görs avdrag för barnbidrag och eventuella arbetsinkomster som barnet kan ha, dock inte inkomst av feriearbete. Har barnet tillgångar tas också hänsyn till avkastning av kapital.

Barnet kan vidare ha rätt till ett så kallat standardtillägg. Det innebär att barnet ska ha rätt till samma standard som den förälder som är underhållsskyldig.

Med anledning av denna frågeställning publicerar Familjerätt på Nätet nedan en äldre beskrivning av vilka poster som ingår respektive inte ingår i underhållsbidraget.

Ta mig till den informationen

Svaret är, som så ofta med juridik, att saker och ting beror på. Som utgångspunkt, utan att veta mer om omständigheterna så mitt svar får tolkas med viss försiktighet, så gäller följande.

Du ansvarar inte för hans barn. Du svarar inte ens för honom som din sambo. Det hade varit annorlunda om ni hade varit gifta, då hade du ansvarat för honom (men inte säkert hans barn).

Barn ska försörjas av sina föräldrar, med delat ansvar efter förmåga. Att han saknar inkomst fråntar inte honom hans ansvar för sina barn. Ni kan därför troligtvis inte kräva att mamman skickar med mamman skickar med mat eller pengar, för hon har barnen huvuddelen av tiden. Att legalt kräva att hon betalar även för deras vistelse hos er, låter mycket långsökt.

Om ni vill att hon ska betala mer när barnen är hos er, är ni utelämnade till hennes goda vilja. Hoppas du är nöjd med svaret. Utan att veta mer om förutsättningarna i ert fall är det svårt att ge ett mer specifikt svar.

Prio Advokatbyrå

Frågeställningarna speglar den allmänna begreppsförvirring som råder när det gäller föräldrars underhållsskyldighet. Närmare bestämt vad som är underhållsbidrag respektive underhållsstöd. Först därför en kort bakgrund om reglerna.

Ett barn har rätt till underhåll som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. En förälder som varaktigt bor tillsammans med sitt barn fullgör sin underhållsskyldighet genom att faktiskt ta hand om barnet och försörja det. En förälder som inte varaktigt bor med barnet fullgör sin skyldighet genom att betala underhållsbidrag. Den förälder som saknar ekonomisk förmåga är inte heller underhållsskyldig.

Om den som är underhållsskyldig inte betalar underhållsbidrag, eller betalar ett för lågt underhållsbidrag, kan boföräldern för barnets räkning ansöka om underhållsstöd hos FK.

I det här fallet kan man utgå ifrån att pappan helt eller delvis saknar ekonomisk förmåga att betala underhållsbidrag. Mamman har därför ansökt och fått underhållsstöd. Underhållsstöd är i likhet med barnbidrag ett statligt bidrag och det ska till en viss nivå kompensera barnet för uteblivet underhållsbidrag. Om underhållsstöd utgår kan i normalfallet inte den underhållsskyldige bidra till barnets fritidsaktiviteter eller andra kostnader. Utgångspunkten är som nämnts att den underhållsskyldige helt eller delvis saknar ekonomisk förmåga att betala underhållsbidrag.

Förr hade umgängesföräldern rätt att göra avdrag om barnet bor hos föräldern minst fem dagar i sträck eller om barnet sammantaget övernattat hos föräldern minst sex dagar under en kalendermånad. Avdraget var 1/40 per dag av det belopp som föräldern betalade till FK varje månad. Idag finns avdragsmöjligheten endast kvar vid underhållsbidrag.

Underhållsbidrag mellan föräldrar fastställs genom avtal eller dom. Man ansöker alltså inte om underhållsbidrag.

En make/maka eller sambo kan i vissa fall bli underhållsskyldig gentemot den andres barn, förutsatt att barnet varaktigt bor hos dem. I praktiken blir detta sällan eller aldrig aktuellt. Det förutsätter nämligen att underhållsstöd inte utgår.

Lagen ger inget konkret svar på frågan vad boföräldern respektive umgängesföräldern ska stå för vid umgänge. Men man kan få vägledning från reglerna om underhållsbidrag och praxis i frågan.

Utgångspunkten är att en umgängesförälder fullgör sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, samtidigt som föräldern också ska bekosta vissa kostnader i samband med umgänge.

Praxis är att barnet ska ha tillgång till mat, hygienartiklar och ombyte hos umgängesföräldern. Förutom livsmedel kan det vara exempelvis blöjor, tvål, schampo och mensskydd. Plus underkläder och ett ombyte som kan behövas ifall medskickade kläder behöver tvättas. Umgängesföräldern ska också bekosta de aktiviteter som barnet och föräldern gör tillsammans under umgänget.

Boföräldern ska skicka med nödvändig utrustning i övrigt. Det kan vara barnvagn, kärra, cykel, bob, kläder samt fickpengar. De kläder som barnet efterhand växer ur ersätts av boföräldern, och de ombyteskläder som umgängesföräldern ska ha tillhands ersätts av honom/henne.

Svea hovrätt
2023-12-13
Mål nr T 8001-22

I likhet med tingsrätten bedömer hovrätten att det är barnens bästa att pappan anförtros ensam vårdnad om dem då han är den som bäst kan tillgodose barnens behov av en god kontakt med båda sina föräldrar. Med hänsyn till utformningen av umgänget mellan barnen och deras mamma samt de återverkningar det får på julumgängen så gör hovrätten de ändringar som framgår av domslutet.

Svea hovrätt
2023-12-06
Mål nr T 3911-23

Efter parternas separation bodde barnet först växelvis hos föräldrarna men sedan 2021 stadigvarande hos pappan. Under sommaren 2022 flyttade pappan med barnet från Ekerö utanför Stockholm till Göteborg.

Tingsrätten beslutade att vårdnaden om barnet skulle anförtros mamman ensam med hänvisning till att pappan under lång tid manipulerat barnet, i dagsläget 14 år, och att barnets ovilja att träffa mamman inte kunde anses utgöra ett uttryck för hans verkliga vilja.

Till skillnad från tingsrätten gör hovrätten bedömningen att barnets avståndstagande från mamman inte har initierats av pappan utan har sin grund i allvarliga händelser mellan barnets och hans mamma. Med hänsyn till barnets ålder ska hans tydliga vilja vara avgörande.

Med ändring av tingsrättens dom beslutar hovrätten att pappan ska ha ensam vårdnad om barnet. Eftersom barnet inte vill träffa mamman regleras inget umgänge mellan barnet och mamman.

Källa:
JUNO

Förstår att ni är sambor, har gemensam vårdnad och att ni är överens om du ska ensam vårdnad.

En ändring av barnets vårdnad prövas av domstol på talan, antingen en av dig eller av er båda. Domstolen beslutar därefter om vårdnaden utifrån vad som anses bäst för barnet. Ni kan också ändra vårdnaden genom ett avtal godkänt av socialnämnden där barnen är folkbokförda.

Då ni är överens i vårdnadsfrågan förefaller ett avtal som ett bra och enkelt alternativ. Kontakta socialtjänsten, familjerätten, för information och för att få ert avtal, överenskommelsen, godkänd av socialnämnden. Informationen kan också handla om olika konsekvenser av en separation som ni kanske inte har tänkt på.

Ett avtal föregås av en utredning. Skulle handläggaren, av redovisade anledningar, anse att nämnden inte kan godkänna avtalet kvarstår möjligheten för er att vända er till tingsrätten för att få ett beslut om ensam vårdnad.

Ja, det är möjligt. Vid gemensam vårdnad kan en vårdnadshavare utfärda en fullmakt åt den andra vårdnadshavaren så att han eller hon ensam kan fatta beslut i ett flertal frågor, till exempel om barnets sjukvård och skolgång.

Fullmakten kan utformas enligt följande.

Undertecknad (vårdnadshavarens namn) tillsammans med (den andra vårdnadshavarens namn) som är gemensamma vårdnadshavare för (barnets namn och personnummer), ger härmed (den andra vårdnadshavarens namn) rätt att fatta följande beslut avseende vårdnaden om (barnets namn). Till exempel val av förskola, skola, beslut om medicinsk behandling och flytt inom landet.

Vid en komplicerade situation kan det vara lämpligt att be ett juridiskt ombud att utforma fullmakten.

Samarbetssamtal kan föräldrar få genom att kontakta socialtjänsten, familjerätten, i sin hemkommun. De behöver inte ansöka om detta eftersom kommunen enligt socialtjänstlagen är skyldig att anordna samarbetssamtal om föräldrarna begär det.

Samtalen är dock frivilliga och förutsätter att båda föräldrarna efterfrågar dem med syftet att komma fram till samförståndslösningar under, som det står i lagen, sakkunnig ledning. Vill inte en förälder delta i samtalen kan de således inte genomföras.

Förutom frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge kan man också diskutera barnets försörjning och en förälders kostnader samband med umgänget. Saknas ekonomisk förmåga att bekosta resorna hänvisas föräldern till en annan enhet på socialtjänsten för att ansöka om försörjningsstöd.

Samarbetssamtal kan slutligen leda till ett avtal godkänt av socialnämnden, eller skriftliga överenskommelser mellan föräldrarna, när det gäller deras lösningar beträffande vårdnad, boende och umgänge.

Vid gemensam vårdnad har båda föräldrarna samma juridiska rättigheter och skyldigheter gentemot barnet. Ingen av föräldrarna kan således ensam bestämma var sonen ska bo och hur umgänget ska utformas.

Det finns en myndighet som har ansvaret att hjälpa föräldrar som hamnat i en konflikt om vårdnad, boende och umgänge. Nämligen socialtjänstens familjerätt i den kommun där barnet är folkbokförd.

Vanligen inleds kontakten med familjerätten med ett samtal på en telefontid. I samtalet får föräldrar information och kanske en tid för samarbetssamtal. Dessa samtal syftar till att hjälpa föräldrarna att komma fram till lösning på deras konflikt, oftast genom en kompromiss som ska vara bäst för barnet.
En förutsättning för samarbetssamtal är att båda föräldrarna vill ha samtalen. Det är dock sällan att båda föräldrarna gemensamt efterfrågar samarbetssamtal, ofta är en förälder mer angelägen än den andra.

Vill inte en förälder delta i samarbetssamtal, som är frivilliga, kan han eller hon inte tvingas till det. I den situationen bör familjerättens handläggare ändå försöka övertyga den vägrande föräldern om fördelarna med samarbetssamtal som, bland annat, utan kostnad kan leda till ett avtal godkänt av socialnämnden. I stället för en senare dom i tingsrätten med höga rättegångskostnader för båda föräldrarna.

Det kan också vara lämpligt att samtidigt söka rådgivning hos en advokat innan konflikten tas till domstol. Hos advokaten får föräldern information om förutsättningarna för att få gehör för sitt yrkande. Samt att innan stämning ska föräldrar få informationssamtal på familjerätten och att rättegångskostnaderna handlar fem- eller sexsiffriga belopp.

Den som ansvarar för en vårdnadsutredning börjar med att ställa frågor till föräldrar, barn och referenter. De senare är personer som i sitt yrke kommer i kontakt med barnet.

Utredaren bestämmer vad som antecknas i samtalen, men föräldrar, barn och referenter ska få tillfälle att rätta till eventuella felaktigheter för att sedan godkänna sina uppgifter. Utöver sakfel kan det också handla om spontana och ogenomtänkta uppgifter som någon i efterhand vill ändra.

I det här fallet har föräldern fått läsa sina uppgifter och begärt att flera av hennes uppgifter ska korrigeras. Utredaren bör göra samtliga rättelser eftersom alla uppgifter ska vara godkända av alla uppgiftslämnare inför den avslutande analysen och bedömningen. När denna del av utredningen tar vid framför utredaren sina professionella reflektioner och uppfattningar om de uppgifter som föräldrar, barn och andra har tillfört utredningen. Som svar på frågan kan inte en rättelse från föräldrar, barn och referenter ignoreras.

Den sammanställda utredningen kommuniceras i sin helhet till parterna innan den lämnas in till tingsrätten. Det ger parterna ytterligare ett tillfälle att ha synpunkter på innehållet, både när det gäller de egna uppgifterna och andras. Inte minst när det gäller utredarens analys och förslag till beslut. Synpunkter, vanligen skriftliga, som bifogas till utredningen. Till exempel, som i det här fallet, om en förälder anser att utredaren hanterat lämnade uppgifter på ett felaktigt sätt.

Avslutningsvis kan en förälder, i samråd med sitt juridiska ombud, under den kommande huvudförhandlingen muntligt kritisera delar eller hela vårdnadsutredningen. Och det som sägs muntligt i tingsrätten ska ha samma betydelse som det som framförs skriftligt.

Umgänget varannan helg innebär ett flertal resor för barnen, sammantaget 42 mil och sex timmar, ungefär. Din fråga är om det är rimligt och om det utgör grund för ensam vårdnad.

Först något om vilka hänsyn som en domstol tar när vårdnadsfrågan ska behandlas.

Domstolen gör vid bedömningen av vårdnadsfrågor en prognos om hur tänkbara vårdnadsalternativ det blir för barn. Utgångspunkten är då alltid en bedömning av vad som är bäst för barnet utifrån barnets individuella förhållanden. Konkret tar domstolen hänsyn bland annat till barnets åsikter, ålder och kön, föräldrarnas lämplighet och personliga egenskaper samt deras samarbetsförmåga och hemförhållanden.

En annan utgångspunkt är att barn har behov av goda och nära relationer med båda sina föräldrar. Särskild betydelse har, om så sker, om en förälder utan saklig grund hindrar och på olika sätt försvårar barnets umgänge med den andra föräldern. Saklig grund kan exempelvis vara att en förälder gjort sig skyldig till misshandel eller övergrepp.

En ytterligare utgångspunkt för domstolen är att man ska undvika att barnet flyttas från sin invanda miljö enligt kontinuitetsprincipen. En princip som i och för sig kan få stå tillbaka till förmån för barnets behov av båda föräldrarna.

Lagstiftaren anser att gemensam vårdnad i de flesta fall bättre än ensam vårdnad. Föräldrar bör alltså som en norm ha gemensam vårdnad förutsatt att den vårdnadsformen är bäst för barnet.

Utifrån din beskrivning av barnens situation förefaller det inte finnas någon grund för ensam vårdnad, även om det är rimligt att ifrågasätta barnens resor under umgänget. Man kan också fundera över hur ensam vårdnad skulle kunna påverka deras umgängessituation. Förutom det faktum att du som ensam vårdnadshavare får ett särskilt ansvar för deras umgänge.

Då det kan finnas andra omständigheter som påverkar situationen bör du rådgöra med en advokat (kostar en slant) som kan ställa nödvändiga följdfrågor som kan hjälpa dig i ditt beslutsfattande om du ska inleda en domstolsprocess. Ett bättre alternativ kan vara att du och pappan gemensamt begär kostnadsfria samarbetssamtal hos socialtjänsten (familjerätten) för att där diskutera barnens umgängessituation och om något bör förändras.

Din fråga innehåller några delfrågor.

När det gäller vårdnaden får du ensam vårdnad om barnet förutsatt att du är ogift. Pappan har vid barnets födelse inga rättigheter varken när det gäller vårdnad eller umgänge. Umgängesrätten tillhör dessutom barnet; en förälder ingen egen umgängesrätt. Fram till att faderskapet är fastställt hos socialnämnden (familjerätten) krävs ditt samtycke ifall pappan vill träffa barnet på sjukhuset eller på annan plats.

I samband med att faderskapet fastställs får ni föräldrar frågan om ni vill ha gemensam vårdnad; men du kan välja att behålla den ensamma vårdnaden om barnet. Då är det tänkbart att pappan vänder sig till tingsrätten med en begäran att rätten ska besluta om gemensam vårdnad och växelvis boende för barnet. Beroende på vad rätten anser vara barnets bästa, och vad familjerätten föreslår i en eventuell utredning, kanske rätten beslutar om gemensam vårdnad om det finns förutsättningar för det. Men mycket osannolikt beslutar rätten om växelvis boende för ett spädbarn.

Sammanfattningsvis bestämmer du som ogift, vid barnets födelse, ensam om barnets boende och umgänge. Umgängesrätten tillhör vidare barnet och inte pappan. Först när pappans faderskap är fastställt kan han agera och ställa krav. Samtycker inte du till kraven måste pappan vända sig till tingsrätten för att få igenom dessa krav. Tingsrätten utgår sedan i sitt beslut vad som är bäst för barnet.

Det får anses som rimligt att mamman, som är ensam vårdnadshavare, vill känna till resmål, hur hon kan nå dig och annan motsvarande information innan resorna. Resmålet kan ha betydelse då du har ett annat hemland än Sverige. Kanske mamman är rädd, befogat eller obefogat, för att du ska olovligen ska bortföra sonen till det landet.

Det framgår dock av ditt mejl att du anser att en sådan risk är utesluten. Du vill endast göra en utlandsresa med sonen utomlands samt vid ett annat tillfälle närvara vid dina föräldrars födelsedagar.

Utifrån en sådan bedömning, och med hänsyn tagen sonens behov av en nära kontakt med sin farmor och farfar, talar mycket för att mamman bör medge resorna samt skaffa pass till sonen.

Frågan förefaller utgå ifrån om den tidigare familjehemsföräldern kan begära en del av den särskilt förordnade vårdnadshavarens arvode och omkostnadsersättning vid växelvis boende. Om så är fallet blir svaret nej.

En tidigare familjehemsförälder har inte heller några rättigheter i en sådan här situation. Däremot är det rimligt om han eller hon begär ersättning i form av arvode och omkostnadsersättning om kommunen vill att barnet, efter placeringen, ska bo varannan vecka hos den tidigare familjehemsföräldern.

I det här fallet förefaller det ha skett en vårdnadsöverflyttning där den särskilt förordnade vårdnadshavaren inte kan eller vill ha barnet boende hos sig på heltid. I den situationen är det förståeligt att den tidigare familjehemsföräldern erbjuds det nya uppdraget att barnet ska bo växelvis hos honom eller henne. Den nya vårdnadshavaren har således av kommunen beviljats ett bistånd i form av att barnet ska bo växelvis i ett familjehem (eller en kontaktfamilj). 

Oavsett vad uppdraget kallas uppstår en avtalssituation, där kommunen som en självklarhet bör utbetala en ekonomisk ersättning i form av arvode och omkostnadsersättning enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) rekommendation till den tidigare familjehemsföräldern. Vanligen får exempelvis tidigare familjehem, där familjehemsföräldrar blir särskilt förordnade vårdnadshavare, ungefär samma ersättning som tidigare.

Vill kommunen att den tidigare familjehemsföräldern, enligt ett nytt uppdrag, ska svara för barnets boende varannan vecka uppstår följaktligen en förhandling om ett avtal om ersättning i form av arvode och omkostnadsersättning utifrån de nya faktiska förhållandena. Vill inte kommunen betala någon ersättning kan den tidigare familjehemsföräldern välja att tacka nej till uppdraget.

Dina frågor handlar om flera komplexa frågor som du i första hand bör diskutera med den socialsekreterare som handlägger barnens LVU-vård och med ditt juridiska ombud. Hemsidan kan bara beskriva principiella förhållanden.

Orsaken till LVU-vården är uppenbarligen din och pappans missbruksproblem (omsorgsbrist). Vården ska i detta fall övervägas minst var sjätte månad, och om orsaker till placeringen är undanröjda bör den upphöra. Eller så kan socialnämnden besluta att barnen ska omplaceras till hemmet för fortsatt LVU-vård, som senare kan övergå till frivilliga insatser i hemmet om sådana skulle behövas.

Någon särskild rätt till LVU-vård i det egna hemmet finns dock inte för vare sig dig eller pappan. Valet av hem beror givetvis på hur du respektive pappan har kommit tillrätta med era missbruksproblem och andra eventuella sociala problem.

Om det finns förutsättningar för barnen att flytta hem till dig, men inte till pappan, och om hans problem kvarstår kan det bli fråga om umgängesbegränsningar för hans del.

Efter ett möte med dem bestämde mamma sig för att hon inte ville fortsätta träffa dem. Nu har plötsligt socialtjänsten öppnat en utredning angående min syster och mina två andra syskon vilket oroar hela familjen och min mamma, som också mår dåligt.

Hur går man till väga för att bara avsluta hela detta?

Svar:

Det framgår inte av frågan om din mamma är ensam vårdnadshavare, eller inte. Oavsett det är det fullt möjligt, i normalfallet, för en vårdnadshavare att först ansöka om få råd och stöd (bistånd) hos socialtjänsten för att sedan ångra sig och vilja ta tillbaka ansökan.

Men om det kommit fram andra uppgifter, till exempel genom en anmälan eller något som din mamma kan ha sagt, då kan socialnämnden vara skyldig att inleda en utredning utan hennes samtycke.

En orsak kan vara uppgifter om hot, våld eller kränkning från en närstående person i familjen, då ska socialtjänsten utan dröjsmål inleda en utredning. En annan orsak kan vara att förskolan gjort en anmälan om oro för något missförhållande i hemmet.

Men socialtjänsten ska inte utreda mer än nödvändigt. Det bästa din mamma kan göra i det här läget är därför att medverka i utredningen, och besvara de ställda frågorna så gott det går, så att utredningen kan avslutas så fort som möjligt.