För att domstolen ska få kännedom om ett barns åsikter måste det finnas någon form av utredning där de framgår. Det kan åstadkommas genom att domstolen hämtar in upplysningar från socialnämnden, eller –om det behövs utredning utöver det –ger socialnämnden eller något annat organ i uppdrag att verkställa en utredning (6 kap. 19 och 20 §§ FB).

Om domstolen ger någon i uppdrag att verkställa en utredning, ska den som verkställer utredningen –om det inte är olämpligt – försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt lämna förslag till beslut (19 § fjärde stycket FB).

Domstolen får också i mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge fatta interimistiska beslut, dvs. beslut som gäller fram till dess att frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som fått laga kraft eller föräldrarna träffat ett avtal i frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. Innan ett sådant beslut meddelas kan domstolen hämta in s.k. snabbupplysningar från socialnämnden. Nämnden ska då – om det är lämpligt –höra föräldrarna och barnet (20 § andra stycket FB).

Det är alltså vanligtvis socialnämnden som ska se till att barnet ges möjlighet att framföra sina åsikter, och nämnden har inom ramen för sina uppgifter ett ansvar för att säkerställa barnets delaktighet. Ytterst är det dock domstolen som ansvarar för att barnets rätt till delaktighet respekteras i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge. Det är viktigt att säkerställa inte bara att barn kommer till tals, utan att de får göra det i ett tidigt skede. Ett interimistiskt beslut i ett mål, t.ex. om hos vilken förälder ett barn ska bo, kan nämligen ha en styrande inverkan på den slutliga utgången i målet.

Det är vidare inte obligatoriskt för en domstol att hämta in en särskild utredning i alla mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge. Ju mer kompletta en socialnämnds upplysningar är, desto mindre torde behovet vara av ytterligare utredning. Det ger bättre förutsättningar för ett snabbt avgörande av målet – vilket ofta är till barnets bästa.

För att stärka barns rätt att komma till tals föreslår utredningen även förändringar i förfarandereglerna i 6 kap. 19 och 20 §§ FB. Utredningen föreslår att det ska klargöras i lag att utgångspunkten är att den som utför en utredning i frågor om vårdnad, boende och umgänge, om det inte är olämpligt, ska höra barnet och redovisa barnets åsikter eller inställning för rätten. Det ska inte, som regleringen antyder i dag, vara tillräckligt att barnets inställning klarläggs på något annat sätt utan att utredaren träffar barnet.

Utredningen föreslår vidare att det även när socialnämnden ska lämna snabbupplysningar görs tydligare att utgångspunkten är att föräldrarna och barnet ska höras. Detta görs genom att regleringen ändras från att föräldrarna och barnet ska höras om det är lämpligt, till att de ska höras om det inte är olämpligt.

Att det finns brister i redovisningen av barns uppgifter behöver, som redan har konstaterats, inte innebära att barnets åsikt inte har beaktats av utredaren eller av domstolen. Det kan finnas olika skäl till att åsikten inte redovisas. En utebliven redovisning kan i vissa fall motiveras av omsorg om barnet. Det kan också vara så att redan beaktandet av andra omständigheter motiverar ett beslut eller en dom med ett visst innehåll.

Utredningen har funnit att barnets bästa genomgående förefaller vara avgörande för utredares förslag till beslut och för domstolars avgöranden i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Utredningen bedömer vidare att utredare och domare generellt synes göra en, utifrån barnets enskilda situation, nyanserad bedömning av barnets bästa.

Det är ändå väsentligt att det finns ett tydligt regelverk som säkerställer att barn i praktiken ges möjlighet att – i rätt sammanhang och på rätt sätt – framföra det som de verkligen känner och vill ha sagt. Regeringen delar utredningens uppfattning att, för att säkerställa att barn kommer till tals i större utsträckning än i dag, även förfarandereglerna i 6 kap. 19och 20 §§ FB bör ändras.

Rätten att komma till tals inom ramen för en utredning (19 § FB) bör tydliggöras och stärkas genom att det slås fast att utgångspunkten är att barnet ska få komma till tals direkt, alltså höras, och inte genom att utredaren försöker klargöra barnets inställning på något annat sätt. Utgångspunkten bör vidare vara att barnet och föräldrarna hörs även inför att snabbupplysningar lämnas, vilket – som utredningen föreslår – bör markeras genom att det i 20 § FB anges att barnet och föräldrarna ska höras om det inte är olämpligt och inte bara, som det anges i dag, om det är lämpligt.

(Se även författningskommentaren nedan).

Källa:
Prop.2020/21:150 s. 47

Författningskommentar 6 kap. 19 § fjärde stycket FB
Prop.2020/21:150 s. 148

Barnets åsikter är av central betydelse vid bedömningen av vad som är barnets bästa i frågor om vårdnad, boende och umgänge (se 2 a § FB). Genom ändringarna i fjärde stycket klargörs att utgångspunkten är att den som utför en utredning i frågor om vårdnad, boende eller umgänge ska samtala med barnet för att ge barnet möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågorna (jfr 2 b § och artikel 12 i barnkonventionen).

Det är alltså i normalfallet inte tillräckligt att bara försöka klarlägga barnets åsikter genom att tala med andra om barnet eller att ta del av vad som finns antecknat om vad barnet tidigare har uppgett. Socialnämnden bör i första hand söka samförstånd med vårdnadshavarna kring det angelägna i att barnets rätt till delaktighet tillgodoses och att det sker på ett för barnet bra sätt. Det kan ofta vara av stor betydelse för barnets bästa.

Att barnet, om det behövs, får höras utan vårdnadshavares samtycke och närvaro framgår av 20 a § FB. Att uttrycket åsikter används är avsett att markera att det inte krävs att barnet ger uttryck för en konkret vilja eller ger tillkänna något som kan likställas med ett ställningstagande till de yrkanden som framställs i målet för att barnets uppgifter ska beaktas och redovisas till domstolen (se även 2 b § FB).

Barn vill inte alltid ta ställning mellan sina föräldrar, men barnet kanske på andra sätt ger uttryck för hos vem av föräldrarna barnet vill bo, t.ex. genom att berätta om relationen till syskon och vänner, vilken skola som barnet vill gå i eller vilka aktiviteter som barnet vill delta i. För att barnet ska ges bästa möjliga förutsättningar för sitt deltagande bör samtalet, om möjligt, äga rum i en trygg och barnanpassad miljö. Det kan många gånger vara att föredra att samtalet kan äga rum i barnets hemmiljö. Samtidigt behöver den som samtalar med barnet vara lyhörd för risken att närvaron i hemmet av en förälder kan påverka de uppgifter barnet lämnar.

Det är viktigt att den som talar med barnet uppträder med varsamhet och inte försöker pressa barnet på synpunkter (jfr prop. 2015/16:180 s. 132). I undantagsfall kan det vara olämpligt att höra barnet. Om det framgår att ett barn är särskilt känsligt och barnets åsikter i de frågor som ska bedömas är väl dokumenterade sedan tidigare, t.ex. för att barnet nyligen har varit föremål för en liknande process eller hörts inom ramen för en nyss avslutad barnavårdsutredning, kan det vara olämpligt att höra barnet(se även prop. 1994/95:224s.54).

Lämplighetsbedömningen tar sikte på frågan om huruvida det i ett enskilt fall kan vara olämpligt att genomföra samtal med barnet, inte huruvida barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter (jfr 2 b § FB). Det finns inte någon nedre åldersgräns för när barn ska ges möjlighet att komma till tals. Utgångspunkten måste vara att barn kan bilda åsikter (se även CRC/C/GC/12 p. 20och 21).

Om det är olämpligt att höra ett barn eller om ett barn i och för sig är i stånd att bilda egna åsikter men – trots hjälpmedel – inte har förmåga att ge uttryck för åsikterna, får dessa så långt det är möjligt hämtas in på annat sätt. Det kan innebära att uppgifter hämtas in från barnets närstående eller personer i barnets omgivning i övrigt eller att uppgifter hämtas från dokumentation av vad barnet tidigare har framfört.

Med hänsyn till principen om barnets bästa är det angeläget att barnets åsikter kan klargöras på ett sätt som samtidigt iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmande.Förhållandena i det enskilda fallet kan även vara sådana att barnet inte vill framföra sina åsikter. Barnet är aldrig skyldigt att framföra sina åsikter, utan ska ges möjlighet att göra det. En annan sak är att utredaren måste hämta in information för att få fram ett fullständigt underlag för sitt ställningstagande. För att få fram underlag om barnets situation kan utredaren exempelvis behöva hämta in information från personer i barnets omgivning.

Det bör framgå av redovisningen till domstolen om barnet hörts mot en vårdnadshavares vilja, om barnet har valt att inte framföra några åsikter eller om det har bedömts vara olämpligt att höra ett barn. I det sistnämnda fallet bör även skälen för detta redovisas.

Whatsapp