Vid tillkomsten av 1990 års LVU anfördes i förarbetena att med misshandel avsågs både fysisk och psykisk misshandel. Från och med den 1 juli 2003 anges det uttryckligen i lagtexten att psykisk misshandel kan föranleda vård med stöd av 2 § LVU. I förarbetena uttalas att det inte får råda någon som helst oklarhet eller tveksamhet om att både fysisk och psykisk misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.

Fysisk misshandel

Socialnämnden ska bedöma vilken risk för barnets hälsa och utveckling som föreligger på grund av misshandeln. Den risken beror i sin tur bl.a. på hur allvarlig misshandeln är, om den upprepats, om risk för upprepning föreligger och barnets ålder. Nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshandel enligt BrB.

Socialnämnden har således att göra en självständig bedömning av barnets behov av skydd och stöd och behöver inte avvakta eller ta hänsyn till resultatet av en eventuell polisutredning. Nämndens bedömning ska inte enbart omfatta en eventuell polisanmäld misshandel utan barnets hela situation. Nämnden har att vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet och ge erforderlig vård oberoende av om en polisutredning leder till åtal och fällande dom eller inte.

Uppgifter från polisutredningen kan naturligtvis vara värdefulla som del i den sociala utredningen av vad barnet utsatts för. Vilket krav på bevisning som ställs för att misshandel har förekommit behandlas i bl.a. HFD 2011 ref. 6. I det målet förelåg uppgifter om att flera syskon utsatts för misshandel av föräldrarna. Uppgifterna lämnades av de två äldsta barnen. Personal i förskolan och jourhemsföräldrarna lämnade under utredningen uppgifter om vad barnen berättat och redogjorde för vissa iakttagelser som de hade gjort. Föräldrarna bestred uppgifterna om misshandel.

HFD konstaterade att om uppgifterna om misshandel hade lämnats obestridda hade det förelegat grund för vård med stöd av 2 § LVU. I målet uppkom därför fråga bl.a. om de uppgifter som föräldrarna hade lämnat rubbade tilltron till uppgifterna om misshandel. HFD gick igenom bevisningen i målet och kom fram till att de invändningar som föräldrarna hade gjort inte rubbade tilltron till uppgifterna från barnen, förskolan m.fl.

Det kan hända att det står klart att ett barn har utsatts för misshandel men att det inte går att dra den slutsatsen att det är föräldrarna som har begått gärningen. Så var omständigheterna i RÅ 1996 ref. 91. I det fallet hade ett spädbarn vid två tillfällen utsatts för någon form av yttre våld och drabbats av hjärnblödningar. Något belägg för att föräldrarna varit direkt inblandade fanns inte. HFD fann att de skador som uppkommit på barnet var av allvarlig natur och att det var uppenbart att det allmänt sett måste ställas stora krav på föräldrarna att tillse att sådana skador inte uppkommer på spädbarn som är i deras vård. Klarar föräldrarna inte av denna tillsyn kan det inträffade läggas dem till last som en brist i omsorgen enligt LVU.

Under alla omständigheter hade tillfogandet av skadorna vid båda tillfällena krävt ett ganska stort våld. Enligt HFD:s mening fick det förhållandet att barnet vid två tillfällen hade kunnat utsättas för sådant våld utan att föräldrarna hade kunnat lämna en godtagbar förklaring till det inträffade anses innebära att det förelegat brister i omsorgen om barnet som medförde en påtaglig risk för barnets hälsa.

Ett ingripande med stöd av LVU förutsätter inte att ett barn redan har blivit utsatt för misshandel. Ett tvångsingripande kan ske även för att förhindra att barnets utsätts för våld. I RÅ 2008 ref. 55 hade vårdnadshavaren bl.a. uttalat ett dödshot mot barnet. Frågan var vilken hänsyn som kunde tas till moderns uppgift att hoten inte varit allvarligt menade.

HFD gjorde bl.a. följande mer allmänna uttalanden:
"LVU är en skyddslag för utsatta barn. Vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid beslut enligt lagen. När det föreligger sådana omständigheter som i detta mål måste i regel vård enligt LVU beslutas för att säkerställa att barnets hälsa eller utveckling inte skadas. En annan bedömning kan visserligen göras om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren inte menat allvar med sina hot mot barnet och att situationen i övrigt inte är sådan att den inger allvarlig oro för barnet. Med hänsyn till de ödesdigra konsekvenser som kan följa av en felaktig bedömning i en sådan situation kan det emellertid ofta vara rimligt att socialnämnden under en tid får den möjlighet till kontroll av barnets förhållanden som är förenad med vård enligt LVU. Annars kräver barnets skyddsintresse att det på ett betryggande sätt kan visas att det som inträffat i ärendet trots allt inte utgör en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. I detta fall medför moderns hotfulla uttalanden, det våld som hon har utövat mot sonen och hennes bristande vilja eller förmåga att tillgodose hans behov av vård och omsorg att det måste ställas förhållandevis höga krav på den utredning som ska visa att det ändå inte finns skäl för vård enligt LVU."

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör LVU kunna tillämpas vid misstanke om en planerad kvinnlig könsstympning till dess att nämnden bedömer att faran för flickan är över. I Socialstyrelsens utbildningsmaterial om kvinnlig könstympning står att om det finns vetskap eller allvarliga misstankar om att en familj är på väg att låta könsstympa sin flicka, och om risken att detta sker är överhängande, bör man överväga att fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU, om ingreppet inte går att förhindra på annat sätt.

Socialtjänsten har alltid att i första hand ta ställning till om barnet behöver omedelbart skydd. Detta bör göras som ett skydd för flickan och den därmed sammanhängande bedömningen, om det är sannolikt att vård enligt LVU behövs i ett längre perspektiv. Man bör också överväga risken för familjens övriga döttrar att bli utsatta för stympning.

Psykisk misshandel

Psykisk misshandel är svårare att upptäcka eftersom det ofta inte syns utåt på samma sätt som fysisk misshandel. I förarbetena står att det är svårt att definiera psykisk misshandel. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som bl.a. hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet.

Det är fråga om brister i hänsynen till barnets behov och i insikten om vad ett barn är. Det kan handla om att den vuxne uppfattar att barnet är till för att uppfylla de vuxnas behov; det får inte vara en person i sin egen rätt. Det kan också vara fråga om att förväntningarna på barnet är orealistiska och inte överensstämmer med barnets utvecklingsnivå. Det kan även handla om att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering.

Psykisk misshandel är också när föräldrar är känslomässigt avvisande mot barnet, kränker barnet eller hotar barnet med att bli övergivet. Det kan vara att ett barn alltid särbehandlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen, inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar etc.

En annan situation är då föräldrarna ständigt säger till ett barn att det är dumt, klumpigt, fult, värdelöst, det värsta som hänt föräldrarna etc. Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag, t.ex. hot om stryk eller andra repressalier eller om att föräldrarna inte vill ha kvar barnet i hemmet.

Det är i många fall svårt att dra någon tydlig gräns mellan psykisk misshandel och brister i omsorgen (se nedan). Barn som växer upp i hem där det förekommer våld anses också vara utsatta för psykisk misshandel. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att ge skydd och stöd till dem som blir utsatta för familjevåld. Om kvinnan hotas, kränks eller misshandlas i barnens åsyn bör detta kunna räknas som psykisk misshandel för barnet.

Barn eller unga som växer upp under hot från sin familj kan också anses vara utsatta för psykisk misshandel. I förarbetena till 1990-års LVU uttalas att det t.ex. gäller flickor som växer upp i familjer med starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras genom hot från i första hand manliga släktingar.

Även kontroll som innebär hinder för flickans utveckling kan föranleda ett skyddsbehov. Det kan t.ex. handla om en kontroll som innebär att hon inte får åka med på klassresor, inte själv bestämma över sitt klädval och inte får idrotta.

Det finns fortfarande kvar en föreställning om att endast flickor och kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, men även pojkar och män drabbas. De är ofta friare än flickorna och kvinnorna, men de drabbas bl.a. av arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap samt att de ska bevaka och kontrollera sina systrar.

Hedersrelaterat våld och förtryck kan även drabba pojkar som inte accepterar att medverka i hedersförtryck eller pojkar som får olika problem, t.ex. kriminalitet, drogmissbruk eller psykiska problem. Pojkarnas utsatthet tar sig uttryck både i form av egen utsatthet men även genom att man inom ramen för familjesystemets normer utsätter andra för olika former av hot, våld, kontroll och/eller begränsningar. Pojkar och unga män kan således inneha dubbla roller, både som utsatta och förövare.

Källa:
SOU 2015:71 s. 289 ff

Pin It

Om hemsidan

Familjerätt på nätet är en privat webbplats med syfte att sprida information om de familjerättsfrågor som handläggs av socialtjänsten.

Om du behöver få kontakt med familjerätten - kontakta socialtjänsten där du bor. 

Ansvarig utgivare
Tomas Törnqvist
Socionom och verksam sedan 1987 inom socialtjänstens IFO, med inriktning på familjerätt och barn/unga.

Annons
Annons