Som beskrivs i avsnitt 10.1 ska domstolen i adoptionsärenden som rör barn inhämta yttrande från både socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. Socialnämndernas yttrande föregås av en utredning som görs av socialförvaltningen. Tidigare genomfördes även vårdnadsutredningar på detta sätt. Ordningen ändrades för att effektivisera och påskynda förfarandet i tvister om vårdnad, boende och umgänge (prop. 1990/91:8 s. 43 f.).

Regeringen delar utredningens bedömning att det finns anledning att göra motsvarande förändring för adoptionsutredningar. Det innebär att domstolen ska ge socialnämnden i uppdrag att utse någon att genomföra utredningen. Lika lite som i mål om vårdnad enligt 6 kap. föräldrabalken finns det behov av ett ställningstagande av en politiskt tillsatt nämnd i enskilda adoptionsärenden. En sådan förändring bör, som Domstolsverket framhåller, kunna leda till kortare handläggningstider för adoptionsutredningarna.

Förslaget innebär att socialnämnden kommer att ha ett huvudmannaskap för adoptionsutredningen och ansvara för att en utredning kommer till stånd i enlighet med domstolens begäran. Socialnämnden ska dock inte pröva innehållet i adoptionsutredningen eller lämna ett eget yttrande till domstolen. Det blir i stället utredaren som redovisar sitt uppdrag direkt till domstolen.

På samma sätt som vid vårdnadsutredningar bör uppdraget att utse en utredare kunna delegeras (se 10 kap. 5 § socialtjänstlagen [2001:453]). I vårdnadsmål får domstolen ge uppdraget till ett annat organ än socialnämnden. Det kan komma i fråga om domstolen redan har ett aktuellt utredningsmaterial som endast behöver kompletteras med t.ex. ett barnpsykiatriskt utlåtande (prop. 1990/91:8 s. 66).

Inför ett adoptionsbeslut bör det alltid genomföras en adoptionsutredning. Det bedöms därför inte finnas något behov av en motsvarande möjlighet att kunna lämna uppdrag till någon annan. Det är som Barnombudsmannen anför viktigt att adoptionsutredningen utförs på ett kompetent sätt och att resultatet håller hög kvalitet.

Adoptionsärenden och adoptionsutredningar är inte särskilt vanligt förekommande. Målen om vårdnad, boende och umgänge och utredningar i sådana mål är betydligt fler. Kommunerna kan därför behöva stärka sin kompetens i adoptionsärenden t.ex. genom erfarenhetsutbyte och genom att utarbeta rutiner och riktlinjer.

Det är inte aktuellt att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga att, som Lunds universitet föreslår, låta adoptionsutredningar utföras av ett organ på regional nivå. Det kan dock nämnas att samarbete mellan mindre kommuner eller stadsdelsnämnder, för att höja kompetensen och för att förbättra kvaliteten på utredningarna, kan ske redan i dag t.ex. genom arbete i större familjerättsenheter eller genom att man regelbundet träffar handläggare från andra kommuner (jfr prop. 2005/06:99 s. 59).

Som redovisas i avsnitt 10.3 anser regeringen att det finns ett behov av vägledning för dem som genomför adoptionsutredningar, bl.a. i syfte att utredningarna ska bli enhetliga.

Källa:
Prop. 2017/18:121 s. 69.

Whatsapp